Till denna del finns det inte mycket att diskutera i fråga om den busskampanj som fritänkarna och humanistförbundet står för. Alltså kampanjen som säger att Gud kanske inte finns och att det därför inte finns någon orsak att oroa sig. Det är bara att njuta av livet.Om det är så de ser på verkligheten, om det är så de tror, har de rätt att säga det.
En fråga som kanske inte kan besvaras lika klart och entydigt är om alla har rätt att säga vad som helst var som helst. En annan är om det kanske finns orsak för alla ¬ – inte endast för fritänkare och humanister – att överväga form och innehåll för sitt budskap.
När det gäller busskampanjen har frågan väckts om det är rätt att ifrågasätta Guds existens på det aktuella sättet. En del chaufförer menar att bussen är deras arbetsredskap och att den inte kan förses med budskap som de själva inte står för.
Det som gör resonemanget problematiskt är att bussen visserligen är ett arbetsredskap, men den ägs inte av en enskild chaufför utan av ett bussbolag. Därför är det också bussbolaget som har rätt att bestämma vad som står på arbetsredskapet.
Chaufförernas rätt är att göra vad de kan för att få bussägaren att säga nej till att bussen används för dylika kampanjer. Och naturligtvis kan de låta bli att använda det tilldelade arbetsredskapet. Med de konsekvenser det har.
En annan fråga är hur de bestämmelser som reglerar vad arbetstagare får och inte får konfronteras med på sin arbetsplats gäller i det aktuella fallet.
Men bussen är inte endast ett arbetsredskap. Den är också ett transportredskap och ett synligt inslag i gatubilden.
Är det rätt att de som betalar för sin resa tvingas göra den i ett transportmedel som ropar ut ett budskap de inte omfattar utan kanske till och med aktivt tar avstånd från? Och är det rätt att en del av dem som inte kan undgå att se bussen påtvingas ett budskap som de upplever som främmande eller helt motbjudande?
Att det i andra städer finns bussbolag som sagt nej till den kampanj som fått grönt ljus i huvudstadsregionen visar att man kan se olika på bland annat dessa frågor.
Det är skäl att komma ihåg att också kyrkan har haft, och förmodligen kommer att ha, liknande kampanjer. Att de förhoppningsvis är kampanjer för Gud och för det som kristendomen står för varken kan eller får undandra dem samma kritiska granskning och samma kritiska frågor som den pågående fritänkarkampanjen.
Om det är rätt eller fel med kampanjer som djupt berör människors övertygelse är det i princip rätt eller fel oberoende av innehåll.
Det mest beklagliga, för att inte säga bedrövliga, med den omdebatterade kampanjen är dock den känsla den väcker av tomhet och meningslöshet.
Men å andra sidan säger kanske just detta vad det i grunden är fråga om: om Gud kanske inte finns återstår kanske bara tomhet och meningslöshet? Detta trots de flåshurtiga försöken att tala om att leva ett fullt liv här och nu som ett alternativ till ett begränsat liv i gemenskap med Gud.
Fritänkarna och humanistförbundet må anse att det skrämmande att tänka sig en verklighet där Gud finns. För många av oss andra är det verkligt skrämmande att tänka sig en verklighet där Gud inte finns.
Sist och slutligen borde kanske alla kristna – och alla som tror på Gud på ett annat än det kristna sättet – tillsammans tacka kampanjmakarna för att de så klart avslöjar att det enda de har att erbjuda är ett kanske-hopp och en kanske-glädje som man försöker pressa ur ett mörkt tvivel.
Om de hade haft något positivt och konstruktivt att erbjuda skulle väl det ha varit i centrum i den påskostade kampanjen?
Det kristna budskapet är positivt och glatt: Gud finns helt säkert. Sluta bekymra dig, njut av livet.
