Varför vill Gud ha offer och blodutgjutelse?

Teologi. Den kristna kyrkan har från början förkunnat att Gud utgav sin ende Son som försoningsoffer. Varför gjorde Gud något så radikalt? Kunde inte den allsmäktige Guden helt enkelt förlåta människornas synd utan försoning? 11.4.2009 kl. 00:00

Sanna Kallio

Försoningsoffrena har en central plats i Gamla testamentet. För den västerländska människan är de emellertid obekanta och Gamla testamentets beskrivningar av djuroffer, blod och inälvor kan framstå som motbjudande och obegripliga.

Detta syns i dagens teologiska diskussion: förståelsen av Jesu försonande död har fördunklats och många ser den som barbarisk, sadistisk och föråldrad. Den traditionella bilden av Jesus på korset vill ersättas av en helgonlik, estetiskt tilltalande framställning. Jesu mission var inte att dö för människornas synd utan Hans död på korset var endast en beklaglig följd av Hans undervisning om kärlek och tolerans.

Den klassiska teologi som betonar nödvändigheten av ett försoningsoffer utsätts för allt mer kritik. De mest extrema teologerna liknar försoningen vid gudomligt barnmissbruk eller anser att den rättfärdiggör våld, lidande och straff. Mera traditionella teologer igen påpekar att Gud inte endast är kärleksfull utan också helig. Han kan alltså inte godkänna allt och se mellan fingrarna på synden.

Vad är försoning egentligen?

Den kristna kyrkans försoningsteologi utgår från syndafallet. Då människan bröt mot Guds vilja och åt av den förbjudna frukten förlorade hon den rättfärdighet som hon fått i skapelsen. Med rättfärdighet menas syndfrihet, helighet och fullkomlighet. Människan utvisades från paradiset och lever i en situation där det finns en oändligt vid klyfta mellan henne och Gud. 

För att relationen kan återställas måste människan bli rättfärdig igen. Människan, som är slav under synden, kan dock inte med sina egna krafter åstadkomma en rättfärdighet som är tillräcklig. Den enda lösningen är att Gud skänker henne sin egen rättfärdighet. Men det finns ett hinder för att Han skall kunna göra det: Guds rättfärdighet, alltså Hans härlighet, rättvisa och helighet, förintar all synd – också den syndiga människan förgås inför den rättfärdige Guden. Gud lämnar ändå inte människan åt sitt öde, utan förverkligar klimaxen på sin frälsningsplan.

Försoningsläran i kyrkans historia

I teologins historia har det funnits olika åsikter om varför försoning är nödvändigt. Under den kristna kyrkans första århundraden blev det populärt att se Jesu död som en lösen som Gud betalade åt Djävulen. På detta sätt skulle Gud ha köpt människosläktet fri från Djävulens makt. Den vanligare synen var att det var Gud själv, den rättfärdige domaren, som krävde försoning.

Den första egentliga försoningsläran formades av Anselm av Canterbury (1033–1109), som också kallas för försoningslärans fader.

Utgångspunkten för Anselms så kallade satisfactio-lära ligger i att människorna brutit mot Guds vilja och inte hyllat honom som sin kung. Människorna mäste därför komma med satisfaktion, alltså gottgörelse, och på detta sätt bekänna Guds ära och storhet. På grund av synden kan människorna dock inte komma med ett rent, heligt och fullkomligt offer som skulle försona dem med Gud. Då gottgörelsen måste komma från de skyldiga är den enda lösningen att Gud själv blir människa och gör det som människan inte klarade av.  Anselms tänkande var grunden för reformatörernas försoningsteologi även om de bearbetade den till viss del.

Synen på Jesu död som ett försoningsoffer ifrågasätts allt mer. De mest kritiska har sagt att denna tanke inte har belägg i varken Nya eller Gamla testamentet. Jesus själv menade inte att hans död skulle förstås utgående från Gamla testamentets djuroffer. Det gjorde inte Paulus heller. Kyrkans förkunnelse om Jesu försoningsoffer är följaktligen endast senare påhitt.

Bakgrund i Gamla Testamentets offer

Utan kännedom om den gammaltestamentliga bakgrunden förblir den kristna försoningtanken orimlig. Därför ligger nyckeln till förståelsen just i kännedomen om de offerritualer som uträttades i Jerusalems tempel.

I Tredje moseboken beskrivs noggrant de regler som prästerna i Jerusalems tempel skulle följa. Djuroffer offrades dagligen men den viktigaste offerritualen tog plats på Den stora försoningsdagen, på hebreiska Jom Kipur. Högtiden firades årligen.

Orsaken till de stränga föreskrifterna var ett missöde, som inträffat tidigare. Två unga män hade gått fram till Herrens offeraltare med eld som de inte tänt i enlighet med Hans föreskrifter. Följderna var dramatiska: från altaret utgick Herrens eld som förtärde männen.

Problemet ligger alltså i att Gud älskar sitt folk och vill bo bland de sina, men hans helighet hotar att tillintetgöra folket. Offerritualerna gör det möjligt för människa och Gud att mötas.

På Försoningsdagen offrade översteprästen syndoffer för sina egna och folkets synder. Det fanns bara en överstepräst åt gången och det var endast han som kunde uträtta försoningsoffren. Höjdpunkten i den komplicerade offerproceduren var då han gick in i det allra heligaste, den del av templet där förbundsarken låg. I förbundsarken förvarades stentavlorna med de tio budorden. Arken hade ett lock av guld och på locket fanns två keruber, som enligt den judiska tron höll uppe Guds osynliga tron. Det berättas att man band ett rep omkring översteprästens fot så att man lätt kunde dra ut honom från det allra heligaste ifall han begick ett misstag och dog.

Försoning genom blod

Förbundsarkens lock hade två syften: Där uppenbarade sig Gud och där försonades hela folkets synd. Då prästen gick in i det allra heligaste måste han ha med sig glödande kol och rökelse. Då han kastade rökelsen på kolen uppstod ett moln som täckte förbundsarken och därmed Guds osynliga tron. Sedan uppenbarade sig Gud i molnet. Detta skedde eftersom ingen som såg den helige Guden kunde överleva. 

Försoningen skedde genom att prästen skvättade blod på locket och framför arken. I det judiska tänkandet ansåg man att en levande varelses livsande finns i dess blod. Därför var blodet medel för försoningen. Offrandet var konkret undervisning om att människan på grund av sina synder och förbrytelser hade förtjänat att dö, men att djuret nu dog i stället för henne.

Blodet fick judarna – och senare de kristna – att tänka på påsken. På påsken mindes man Moses och hemsökelserna i Egypten: då Gud gick omkring och dödade egyptierna, gick han förbi de husen, som hade blod på sina dörrposter.

Kristus, det fullkomliga syndoffret

De första kristna kopplade samman Jesu död med templet och dess offer. Paulus skriver i 1. Korintierbrevet (5:7) om Kristus som påskens offer: ”vårt påsklamm, Kristus, är slaktat”. Speciellt för judekristna var denna synpunkt naturlig.

I den kristna förkunnelsen ansåg man från början att Kristi offer ersatte de gamla djuroffrena. ”Och med sitt eget blod, inte med blod av bockar och kalvar, har han en gång för alla trätt in i helgedomen och vunnit befrielse åt oss för evigt.” (Hebr.9:12) Med sitt blodoffer förrättade Kristus försoning inför Gud.
I Kristus har Guds närvaro och förlåtelse kommit mitt bland människorna. Tidigare var det endast översteprästen som hade tillträde till det allra heligaste. I evangelierna berättas att förhänget som skiljde åt det allra heligaste från resten av templet brast då Jesus dog på korset. Synden är inte längre ett hinder mellan människa och Gud. Den kristna har alltså fritt tillträde till den helige Guden och klarar sig på den yttersta domen i skydd av Jesu blodoffer.

Försoningen mellan Gud och människa innebär att Kristus på korset tog på sig människornas synd och det straff som de hade förtjänat. Genom Kristi försoningsdöd återställs den relation som brutits i syndafallet. Människan blir delaktig av försoningen genom tron på Jesus Kristus.

I Nya testamentet anses att det i Gamla testamentets djuroffer var ”fråga om idel yttre föreskrifter fram till tiden för en bättre förordning” (Hebr.9:10). De fick sin verkan från den kommande försoningen i Kristus och var således ett slags förebilder. Ur kristen synpunkt var Den stora försoningsdagen konkret undervisning i att Gud är helig och inte godkänner synd. Högtidens syfte var att få judarna att inse att de var beroende av Guds nåd.

Med att se djuroffren som förebilder menade den kristna kyrkan inte att Gud inte förlät synder före Jesu försoningsdöd. Det var inte heller så att Gud tidigare nonchalerade synden. Gud uppskjöt endast sin dom så att de syndiga människorna kunde bestå inför honom utan att uträtta en försoning som var tillräcklig åt Gud. I Kristi död dömdes och förgjordes slutligen den synd som Gud tidigare inte vedergällde.

Ida Jungner



Tesen om att religionen oundvikligt försvinner från vårt samhälle är inte längre trovärdig i dag. Ola Sigurdson kallar den tid vi lever i för det postsekulära tillståndet. Han vill att vi hittar ett nytt sätt att verka i ett sådant samhälle. 10.3.2013 kl. 12:00

Diktarbiskopen Karl-Erik Forssell var frimurare. Biskop John Vikström ställde sig negativ till präster som frimurare men ändrade sig. Biskop Björn Vikström är inte frimurare men en välkommen gäst hos orden. Men kritiken lever kvar. 8.3.2013 kl. 16:16

Tjänsten som lagfaren assessor vid domkapitlet i Borgå stift har sökts av Lars-Eric Henricson. 8.3.2013 kl. 15:14

Välfärdsstatens avreglering skapar nya och oväntade konstellationer. Kyrkans roll i samhället blir allt viktigare. 8.3.2013 kl. 16:05

Kyrkoherdekonferensen i Helsingfors diskuterade på tisdagen hur de ska ställa sig till fenomen som de omdiskuterade Jalovaarakvällarna. 7.3.2013 kl. 10:21

De flesta offer för förföljelse på grund av religion är kristna. Det här är fortfarande en politiskt obekväm sanning. Men nu finns journalister som vill bryta tystnaden, skriver teologen och författaren Svante Lundgren. 7.3.2013 kl. 10:03

Vårens turnépjäs på teater Viirus är ett personligt samtal om tro och tvivel, om behovet av mening, om kyrkans identitetskris och om ett samhälle som slutar tala om de viktiga existentiella frågorna. 7.3.2013 kl. 09:42

Att möta någon som har det svårt och hjälpa denne att komma på fötter igen är något som kyrkan prioriterar. KP ringde upp fem församlingar som alla svarade att de vid behov genast var beredda att ordna ett samtal. 3.3.2013 kl. 09:00

I dag kom Lärkullastiftelsen och Retreatstiftelsen överens om att ingå ett samarbetsavtal om att anställa en person som marknadsför och utvecklar retreatverksamheten i Svenskfinland. 1.3.2013 kl. 15:24

Sixten Ekstrand, Tomas Ray och Helene Liljeström söker direktorstjänsten för den svenska enheten vid Kyrkostyrelsen. 1.3.2013 kl. 15:22

Märta Sohlbergs bostad stod tom i fyra år efter hennes död och inbringade inga pengar. Nu är den såld. Vissa år har stiftelsens utdelning varit mycket knapp. 1.3.2013 kl. 08:46

Förr måste man veta sin plats i brukssamhällen. Vilka jobb man kan söka, vilka barn som kan leka tillsammans. Gita Lindgren lärde sig tidigt vilka koder som gällde bland arbetarna i Dalsbruk men också att knopar och segling kan förena långt över gränserna. 28.2.2013 kl. 12:14

De ocensurerade och ärliga känslorna som C.S. Lewis skrev ner efter sin hustrus död fascinerar skådespelaren Johan Fagerudd.  Han har bearbetat dem till en 45 minuter lång monolog som han kommer att turnera med i Svenskfinland. 28.2.2013 kl. 10:00

Kyrkan vill inte ledlöst dansa efter alla förändringar i kommunstrukturen. 27.2.2013 kl. 09:40

Nu börjar kyrkan jobba med sin egen språkstrategi. En arbetsgrupp tillsattes på tisdagen. 27.2.2013 kl. 09:30

ansvar. Sarah Tiainen är ny koordinator för Ansvarsveckan. – Jag har en liten personlig dröm om att göra Ansvarsveckan och Ekumeniska Rådet lite mer kända på finlandssvenskt håll. 28.9.2021 kl. 18:48

Åbo svenska teater. Markus Riuttu spelar Vanja i pjäsen Morbror Vanja av Anton Tjechov på Åbo Svenska Teater i höst. – Vanja bär på en stor, stor känsla av meningslöshet. 28.9.2021 kl. 18:33

skrivande. "Är detta ordbruk i själva verket bara ett sätt att försöka fånga det ofattbara?" 29.9.2021 kl. 06:00

domkapitlet. – Att kämpa mot en från början missanpassad kyrklig utredning tog mycket arbetstid och energi av alla domkapitel, säger Lars-Eric Henricson. 27.9.2021 kl. 09:38

pris. Seta rf har gett enheten för Kyrkans fostran och familjeärenden sitt pris för saklig information. 24.9.2021 kl. 16:41