Påsken utmanar min kropp likaväl som min ande. Njutningens sötma och lidandets kval speglar två sidor av tillvarons stora mysterium. Jag väljer njutningen i första hand men anar, diffust och lätt skamfylld, att en annan verklighet samtidigt kallar på min uppmärksamhet. När magen fyllts och kylslåpet fortfarande är tämligen välfyllt ekar hammarslagen uppfordrande någonstans i det undermedvetna.
Kyrkan säger att Gud gett oss handen för att vi ska bära vår själ i den. Det är alltså inte helt oväsentligt hur jag använder handen, vad jag fyller den med. I påsktider blir detta faktum påträngande påtagligt. Fötterna drar mig till galna dagar och marketarnas överfyllda hyllor, händer plockar åt sig mer än magen rymmer. Kroppen spretar i korsets olika riktningar där jag rusar fram i hetsigt tempo, men inte heller här ett spår av gudomligt ingripande. Den andliga djupdimensionen till trots är påsken övertydligt kroppslig. Spikarna nitar fast händer och fötter i en våldsam provokation mot Gud och människa.
På liknande sätt låser mitt konsumerande mig i en position som knappast gagnar vare sig min kroppsliga eller andliga utveckling. Chokladdroppet på fingarna och memmafläckarna på skjortan är en blek men tydlig återspegling av ett större drama som vill göra sig hörd, vill bli synligt. Långfredagens tystnad talar till en kropp överfylld av navelskådandets näringsfattiga föda. På påskdagen uppstår jag ur sängen med en förhoppning, ja nästan en övertygelse, att jag insett någonting väsentligt i livet. Kalenderns påsk manar mig att fira påsk varje dag.
