Nästan skuldmedvetet spanar jag efter resivern och upptäckarglädjen.
Jag
har rest förr och vet att det inför varje resa finns ett visst mått av
rädslor. För själva resan, för det som händer vid målet, för de kära
som inte kommer med.Uppbrottet är värst. Där står man med sina
biljetter och sitt klappande hjärta och ångrar djupt sina planer.
Varför ge sig iväg då allt väsentligt finns hemma?
Och ändå, vad hade livet varit utan resor, utan nya utmaningar, utan att om igen ompröva, tänka, se och upptäcka?
Jag har försökt höra mig för av andra resenärer. En del säger att detta
är själva drömresan. Andra har inte lika goda erfarenheter. Resan blev
enformig och ensam, reskassan alltför knapp. Sjukdomar störde
upplevelsen och i ärlighetens namn visar sig dödligheten vara
hundraprocentig.
Ibland undrar jag varför en så livsomvandlande resa diskuteras så lite.
Är det tabubelagt område? Nog måste väl också den som levt länge ha
rätt att vara rädd inför det som är nytt och oprövat.
En ung vän kom med ett förlösande ord vid mitt köksbord. Hon sa:
– Jag förstår att det måste vara en sorg att lämna arbetslivet.
De orden hjälpte mig mer än alla goda råd. De gav mig tillstånd att känna det jag känner.
En resa brukar ge nya rutiner, nya vyer. Den här resan går inte ut på att skifta världsdel, men nog perspektiv.
Från min skrivarstuga ser jag som bäst en ekorres ivriga svans vifta
under fågelbordet. Varje dag är ekorren lika alert och vaksam, lika
ivrig att plocka åt sig av solrösfröna. Den lilla kroppen darrar av
livslust. En dag såg jag den hävda sin rätt mot en stor skata.
Vilket exempel! Jag ler, ber och inväntar resdagen.
