Senast hände det för några veckor sedan då jag var på väg till en presskonferens. Teatern där infot skulle hållas låg ett stenkast från metrostationen och jag hade kollat in rutten i förväg på nätet. Ändå fann jag mig själv irrande fram och tillbaka i Sörnäs hamnkvarter.
Lyckligtvis är jag inte rädd för att ta kontakt med människor. Denna
gång råkade jag dess värre stanna ett par som inte visste ett dyft mer
än jag, men som var desto ivrigare att hjälpa till. Medan mannen
försökte klura ut hur navigatorfunktionen på mobitelefonen egentligen
var uppbyggd, tickade minuterna obarmhärtigt i väg.
Plötsligt stannar ett svartblänkande lyxåk vid gatkanten. En man i
kostym och oklanderligt knuten slips stiger ut och undrar om vi har
problem. Han har inte heller någon aning om var gatan jag söker ligger,
men om jag väntar ett slag kan han gå upp till sitt kontor för att reda
ut saken och sedan skjutsa mig dit.
Innan jag hunnit reagera är han borta. Kvar står jag och velar mellan
att lägga benen på ryggen eller vänta snällt på att han skulle komma
tillbaka. Jag kikade på ungen som slumrade i bilens baksäte och valde
det senare. Dottern hette Aino, fick jag veta medan vi med hjälp av gps
orienterade oss till teatern.
Jag kom lyckligt fram och tackade översvallande för vänligheten. Mannen
ryckte på axlarna och konstaterade att den här gången var det han som
hjälpte mig, men nästa gång var det kanske hans tur att bli hjälpt.
Min kollega upplyste mig senare om att våldtäktsmän och andra skumma
typer brukar ha barnstolar i sina bilar för att ge ett falskt sken av
förtroende. Men då hade min härdade själ redan mjuknat och min tro på
mänskligheten stigit med åtskilliga promille.
