Framtidens folkkyrka i vision à la Björkstrand

Teologi. Docent Mikael Lindfelt reflekterar över biskop Björkstrands herdabrev. 22.1.2009 kl. 00:00

Christa Mickelsson

Vilken är då den vision biskop Björkstrand målar upp? Den är på det stora hela stark och tydlig, ställvis imponerande, ställvis något ojämn.

Med diplomatisk fingertoppskänsla försöker biskop Gustav Björkstrand förena många aspekter i sin vision av folkkyrkan. Det är knappast orimligt att vänta sig att ett biskopligt herdabrev fungerar som ett slags programförklaring. För Gustav Björkstrands del blir det dock missvisande att bedöma herdabrevet Framtidens folkkyrka från den utgångspunkten. Mera rimligt är det att tänka sig herdabrevet som en mix med tre huvudsakliga ingredienser: en viktig hållplats för teologiska reflektioner som utvecklats genom hela Björkstrands yrkesverksamma liv (oberoende av konkreta arbetsuppgifter), ett tvärsnitt av hur det kyrkliga livet ter sig i samtiden och, slutligen, en starkt historiskt förankrad vision. Ett slags teologiskt framtidsarv, om man så vill.

Alla tre aspekter är intressanta, men jag väljer att reflektera över den sistnämnda aspekten med vissa inslag från de andra. Biskoplig succession är en högst relevant approach i ämbets- och ecklesiologiska diskussioner, men den har samtidigt en konkret betydelse för hur den teologiska miljön förändras inför och under en biskopstid, särskilt i Svenskfinland.

Spänningens  teologiska symbolik

Vilken är då den vision biskop Björkstrand målar upp? Den är på det stora hela stark och tydlig, ställvis imponerande, ställvis något ojämn. Titeln på herdabrevet ger färdriktning: han tror bestämt att folkkyrkan kan överleva de utmaningar som riskerar att undergräva den. Den stora utmaningen för folkkyrkan i ett samhällsperspektiv är den tilltagande sekularisering som tar sig formen av religiös likgiltighet. Tillsammans med en påtaglig individualisering står folkkyrkan inför ett växande antal individer som glider ur kyrkans omfamning och en privatreligiositet som värjer sig för institutionens skuggor.

Den inomkyrkliga utmaningen består i den ständigt aktuella spänningen mellan folkkyrkans betoning av Guds förekommande nåd, riktad till alla och gemenskapskyrkans betoning av mottagen nåd, den gudstjänstfirande gemenskapens gestaltning. Spänningen kan med fog sägas ha accentuerats av de yttre utmaningarna. Denna inomkyrkliga spänning är givetvis inte ny, men något förvånande i sin styrka i en luthersk kontext, eftersom såväl den lutherska tvåregementstanken som Confessio Augustanas (CA) sammantagna paragrafer om kyrkan (§§ 7 och 8) ger en trovärdig ram för folkkyrkotanken. Låt vara att formuleringen av kyrkan som ”de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas” i § 7 tenderar att fastna i en kombination där helighet, renhet och rättheten pekar åt annat håll. Att man gärna bortser från § 8:s markanta betoning att varken kyrkomed-lemmars eller prästens kvaliteter utgör grunden för renheten, hör liksom till den sökande tolkningens natur.

Förkunnelse eller sakrament De grupperingar som brukar lägga stor vikt vid bestämningarna ”rent” och ”rätt” indelar sig rätt enkelt beroende på om utgångspunkten är förkunnelsen eller sakramenten. Båda betoningarna kan kombineras med folkkyrkan, men oftast inte i betydelsen teologiskt omfamnande, utan som gemenskapskyrka med ett evangeliserande intresse för folket. En mellangrupp som mest framhäver det evangeliserande draget är de karismatiskt-evangelikalt orienterade grupperingarna, engagerat belyst i till exempel Daniel Björks nyligen utkomna Nytt vin och gamla säckar.

Om man i frågan om sakramenten tonar ner adjektiven, får vi en annan uppdelning. Den lutherska kyrkans två sakrament, dopet och nattvarden, får då utgöra en pedagogiskt hårddragen symboliserande skiljelinje. Dopet bekräftar tillsammans med andra förrättningar en kyrklig tillhörighet, men inte nödvändigtvis ett aktivt engagemang. För denna folkkyrkliga gruppering har det andra sakramentet nattvarden symboliskt överlåtits till gemenskapskyrkan. Mot engångshändelsens initialfunktion ställs den kontinuerliga upprepningens gemenskapsmotiv, en uppdelning som självfallet inte är vare sig önskvärd eller nödvändig, men som i den konkreta historiska verkligheten visat sig vara realistisk. För fördjupning hänvisas till Björn Vikströms nyutkomna bok Folkkyrka i postmodern tid.

Mångsidig folkkyrka

Med diplomatisk fingertoppskänsla försöker Björkstrand givetvis förena alla dessa aspekter i sin vision av folkkyrkan. Idealet är den folkkyrkligt anpassade betoningen av att Guds nåd är både förekommande och mottagen – men inte nödvändigtvis hos alla kyrkomedlemmar och inte heller utifrån den uppdelning som vi människor gör. Hans personliga livsresa som går från ett bejakande av den väckelseorienterade aktiva medlemskyrkan till en teologisk kombinationsmodell, där kyrkans inre och yttre krets kan harmoniera, stöder rätt långt denna strävan. En grundläggande insikt i Björkstrands resonemang är att gemenskapskyrkan behöver dopkyrkan. Den lever så att säga ekonomiskt, socialt och identitetsmässigt på folkkyrkligheten.

Folkkyrkligheten är på motsvarande sätt beroende av att ha en aktiv, traditionsbärande gemenskapskyrka. Utifrån Fredrik Modéus tankar målar han också upp utvecklingslinjer för nattvardskyrkan. Och samtidigt med denna strävan till balansering och bekräftande av inre och yttre kyrklighet behöver dopkyrkan allt tydligare nya former för bekräftelse, ett nytt sätt att se mångfalden i samtidens religiösa behov. Vi behöver, menar Björkstrand med resonemang hos bland annat Danièle Hervieu-Léger och Grace Davie, inse att uttrycken för det religiösa numera är långt mera olikartade och individualistiska än tidigare. Hans poäng blir därför att folkkyrkoramen ger de möjligheter som behövs för att bemöta denna skiftning, om den aktivt synliggörs på rätt sätt. Grundbulten i resonemanget blir därför att aktivare bejaka tillhörighetsreligiositeten, att värna om kyrkans kontaktyta till de breda folklagren och framför allt förnya tänkandet kring denna verksamhet. Frågan är om den insikten också borde föras från en diskussion om dopkyrkan till nattvardskyrkan, och ges organisatoriskt utrymme. I dessa diskussioner är Björkstrand inte så tydlig. Enhetstänkandets styrmekanismer, bland annat parokialprincipen, framhålls stundom på ett sätt som kanske inte riktigt balanseras av de potentiella möjligheter som mångfalden eller samtidens förändringstendenser aktualiserar och möjligen kräver. Den likriktande, centrala styrningen bör åtminstone utmanas seriöst, helt enkelt för att gränserna för individualismens mångfacetterade tryck inte följer uppdelningen mellan den symboliserande dop- och nattvardskyrkan.

Be på svenska

En högst rimlig förklaring till Björkstrands återhållsamhet finns – med rätta – i det medvetna historiska perspektivet. Folkkyrkotanken kombineras därför momentant med en inkarnationsteologisk insikt om att de sammanhang vi lever i är de konkreta sammanhang i vilken Guds närvaro kan formuleras. Detta uttrycks med en stark medvetenhet om det svenska språkets sammanhållande betydelse för livet i en minoritetsställning. Folkkyrkotanken stöder därför de identitetssträvanden som möjliggör att det går att samlas till gudstjänst, samlas till bön, sjunga psalmer, lovsånger och möta medmänniskan i hennes hela brokiga mångfald – på svenska. Visst kan man tro och leva för, i och med Gud på annat språk än svenska, men utan ett språk går det inte. Och utan sammanhållande institutionella ramar blir det svårare att göra det på det språk som man lärt sig att be på.

Framtidsarvet kräver fortsättningsvis ett gott sinne för balansgång – vem som har kapacitet att anta det ansvaret blir under året blir den stora frågan.

Skribenten är docent i systematisk teologi vid Åbo Akademi

Mikael Lindfelt



Nina Österholm. Läs biskopens julhälsning till stiftet 24.12.2010 kl. 00:00

Människa. Nyligen var han i Sri Lanka, Kenya och Togo. De följande resorna går till USA, Kuba och Pakistan. 23.12.2010 kl. 00:00

Människa. Maria Björkgren- Vikström är sig själv också som biskopsfru. Hon umgås gärna med gäster i biskopsgården men önskar mer tid på tu man hand med sin man under det kommande året. 23.12.2010 kl. 00:00

Människa. Sedan 1961 har Ingmar Härtull gått i julottan varje juldagsmorgon – och alltid i olika kyrkor. 23.12.2010 kl. 00:00

Kyrka. Inge mer glitter och blingbling, tack! Så här till julen skulle jag bara vilja känna mig trygg och få lite lugn och ro, både hemma och i världen. 23.12.2010 kl. 00:00

Ledare. Du är ett barn som ligger på ett jordgolv. Du fryser om vi inte griper in. 23.12.2010 kl. 00:00

Människa. Om vi äter rätt mår vi själva och hela samhället bättre, anser Kenneth Oker-Blom. 21.12.2010 kl. 00:00

Samhälle. Religionsundervisningen får tillsvidarebehålla sina elva årsveckotimmar. Hur det blir under nästa regering vet ingen. 21.12.2010 kl. 00:00

Kyrka. Jeppo, Munsala och Nykarleby församlingar slås samman år 2013. Det rekommenderar domkapitlet i Borgå i sitt utlåtande från förra veckan. 20.12.2010 kl. 00:00

Kyrka. Den lutherska kyrkan och de två metodistsamfunden i vårt landundertecknade ett gemensamt avtal förra veckan i Kristuskyrkan i Helsingfors. 20.12.2010 kl. 00:00

Kyrka. På adressen joulukirkko.fi kan man gå in och skapa julstämning då det passar för en själv. 19.12.2010 kl. 00:00

Människa. Hur förändras julfirandet när man får barn? Svaret blir både inte alls och helt och hållet. 18.12.2010 kl. 00:00

Människa. För femtio år  sedan omkom Bo-Sanfrid Höglunds far i flygolyckan i Kvevlax. Nu skriver sonen en bok om händelsen. 17.12.2010 kl. 00:00

Kultur. Åbo har inte bara kulturhuvudstadtiteln 2011. Staden har också landets första församlingsanställda kultursekreterare på svenskt håll. ”Missions- och kultursekreterare”, det är Laura Karankos titel i Åbo svenska församling. Sedan hösten arbetar hon deltid med det bästa hon vet. 17.12.2010 kl. 00:00

Människa. Livet har två sidor – ett dramatiskt i strålkastarljuset, ett annat stillsamt tillsammans med familjen. 16.12.2010 kl. 00:00

utmaningar. Haje Abrahamsson är skådespelare och mamma till ett barn med specialbehov. – Det jag gör kan tyckas tungt, men det är roligt och djupt meningsfullt. 5.6.2020 kl. 10:39

sibbo. Rune Packalen kallas för församlingens tredje diakon. Som busschaufför har han fört många förtroliga samtal. En stor tragedi har färgat hans eget liv, och gjort honom till en lyssnare. 4.6.2020 kl. 14:11

Personligt. Kocken Mattias Åhman är en tävlingsmänniska. Vad han än gör strävar han efter att bli bra på det. Nu satsar han på att fortsätta bygga upp restaurang Hejm som fått öppna igen. 4.6.2020 kl. 11:11

Depression. För känslig, för högljudd, för hudlös. Efter flera svåra depressioner har Heidi Finnilä lärt sig att se på sig själv med nåd. – Jag skäms inte för att jag är en liten ömklig varelse, inte tuffare än så här. 3.6.2020 kl. 15:08

mission. Om Gud vill och flygen går återvänder Chamilla och Kristian Sjöbacka till Kenya så snart de kan. ”Får man trivas så här bra på missionsfältet?” har de ibland frågat sig. Landet och arbetet har förändrats sedan de första gången åkte ut som missionärer. 4.6.2020 kl. 09:19