Framtidens folkkyrka i vision à la Björkstrand

Teologi. Docent Mikael Lindfelt reflekterar över biskop Björkstrands herdabrev. 22.1.2009 kl. 00:00

Christa Mickelsson

Vilken är då den vision biskop Björkstrand målar upp? Den är på det stora hela stark och tydlig, ställvis imponerande, ställvis något ojämn.

Med diplomatisk fingertoppskänsla försöker biskop Gustav Björkstrand förena många aspekter i sin vision av folkkyrkan. Det är knappast orimligt att vänta sig att ett biskopligt herdabrev fungerar som ett slags programförklaring. För Gustav Björkstrands del blir det dock missvisande att bedöma herdabrevet Framtidens folkkyrka från den utgångspunkten. Mera rimligt är det att tänka sig herdabrevet som en mix med tre huvudsakliga ingredienser: en viktig hållplats för teologiska reflektioner som utvecklats genom hela Björkstrands yrkesverksamma liv (oberoende av konkreta arbetsuppgifter), ett tvärsnitt av hur det kyrkliga livet ter sig i samtiden och, slutligen, en starkt historiskt förankrad vision. Ett slags teologiskt framtidsarv, om man så vill.

Alla tre aspekter är intressanta, men jag väljer att reflektera över den sistnämnda aspekten med vissa inslag från de andra. Biskoplig succession är en högst relevant approach i ämbets- och ecklesiologiska diskussioner, men den har samtidigt en konkret betydelse för hur den teologiska miljön förändras inför och under en biskopstid, särskilt i Svenskfinland.

Spänningens  teologiska symbolik

Vilken är då den vision biskop Björkstrand målar upp? Den är på det stora hela stark och tydlig, ställvis imponerande, ställvis något ojämn. Titeln på herdabrevet ger färdriktning: han tror bestämt att folkkyrkan kan överleva de utmaningar som riskerar att undergräva den. Den stora utmaningen för folkkyrkan i ett samhällsperspektiv är den tilltagande sekularisering som tar sig formen av religiös likgiltighet. Tillsammans med en påtaglig individualisering står folkkyrkan inför ett växande antal individer som glider ur kyrkans omfamning och en privatreligiositet som värjer sig för institutionens skuggor.

Den inomkyrkliga utmaningen består i den ständigt aktuella spänningen mellan folkkyrkans betoning av Guds förekommande nåd, riktad till alla och gemenskapskyrkans betoning av mottagen nåd, den gudstjänstfirande gemenskapens gestaltning. Spänningen kan med fog sägas ha accentuerats av de yttre utmaningarna. Denna inomkyrkliga spänning är givetvis inte ny, men något förvånande i sin styrka i en luthersk kontext, eftersom såväl den lutherska tvåregementstanken som Confessio Augustanas (CA) sammantagna paragrafer om kyrkan (§§ 7 och 8) ger en trovärdig ram för folkkyrkotanken. Låt vara att formuleringen av kyrkan som ”de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas” i § 7 tenderar att fastna i en kombination där helighet, renhet och rättheten pekar åt annat håll. Att man gärna bortser från § 8:s markanta betoning att varken kyrkomed-lemmars eller prästens kvaliteter utgör grunden för renheten, hör liksom till den sökande tolkningens natur.

Förkunnelse eller sakrament De grupperingar som brukar lägga stor vikt vid bestämningarna ”rent” och ”rätt” indelar sig rätt enkelt beroende på om utgångspunkten är förkunnelsen eller sakramenten. Båda betoningarna kan kombineras med folkkyrkan, men oftast inte i betydelsen teologiskt omfamnande, utan som gemenskapskyrka med ett evangeliserande intresse för folket. En mellangrupp som mest framhäver det evangeliserande draget är de karismatiskt-evangelikalt orienterade grupperingarna, engagerat belyst i till exempel Daniel Björks nyligen utkomna Nytt vin och gamla säckar.

Om man i frågan om sakramenten tonar ner adjektiven, får vi en annan uppdelning. Den lutherska kyrkans två sakrament, dopet och nattvarden, får då utgöra en pedagogiskt hårddragen symboliserande skiljelinje. Dopet bekräftar tillsammans med andra förrättningar en kyrklig tillhörighet, men inte nödvändigtvis ett aktivt engagemang. För denna folkkyrkliga gruppering har det andra sakramentet nattvarden symboliskt överlåtits till gemenskapskyrkan. Mot engångshändelsens initialfunktion ställs den kontinuerliga upprepningens gemenskapsmotiv, en uppdelning som självfallet inte är vare sig önskvärd eller nödvändig, men som i den konkreta historiska verkligheten visat sig vara realistisk. För fördjupning hänvisas till Björn Vikströms nyutkomna bok Folkkyrka i postmodern tid.

Mångsidig folkkyrka

Med diplomatisk fingertoppskänsla försöker Björkstrand givetvis förena alla dessa aspekter i sin vision av folkkyrkan. Idealet är den folkkyrkligt anpassade betoningen av att Guds nåd är både förekommande och mottagen – men inte nödvändigtvis hos alla kyrkomedlemmar och inte heller utifrån den uppdelning som vi människor gör. Hans personliga livsresa som går från ett bejakande av den väckelseorienterade aktiva medlemskyrkan till en teologisk kombinationsmodell, där kyrkans inre och yttre krets kan harmoniera, stöder rätt långt denna strävan. En grundläggande insikt i Björkstrands resonemang är att gemenskapskyrkan behöver dopkyrkan. Den lever så att säga ekonomiskt, socialt och identitetsmässigt på folkkyrkligheten.

Folkkyrkligheten är på motsvarande sätt beroende av att ha en aktiv, traditionsbärande gemenskapskyrka. Utifrån Fredrik Modéus tankar målar han också upp utvecklingslinjer för nattvardskyrkan. Och samtidigt med denna strävan till balansering och bekräftande av inre och yttre kyrklighet behöver dopkyrkan allt tydligare nya former för bekräftelse, ett nytt sätt att se mångfalden i samtidens religiösa behov. Vi behöver, menar Björkstrand med resonemang hos bland annat Danièle Hervieu-Léger och Grace Davie, inse att uttrycken för det religiösa numera är långt mera olikartade och individualistiska än tidigare. Hans poäng blir därför att folkkyrkoramen ger de möjligheter som behövs för att bemöta denna skiftning, om den aktivt synliggörs på rätt sätt. Grundbulten i resonemanget blir därför att aktivare bejaka tillhörighetsreligiositeten, att värna om kyrkans kontaktyta till de breda folklagren och framför allt förnya tänkandet kring denna verksamhet. Frågan är om den insikten också borde föras från en diskussion om dopkyrkan till nattvardskyrkan, och ges organisatoriskt utrymme. I dessa diskussioner är Björkstrand inte så tydlig. Enhetstänkandets styrmekanismer, bland annat parokialprincipen, framhålls stundom på ett sätt som kanske inte riktigt balanseras av de potentiella möjligheter som mångfalden eller samtidens förändringstendenser aktualiserar och möjligen kräver. Den likriktande, centrala styrningen bör åtminstone utmanas seriöst, helt enkelt för att gränserna för individualismens mångfacetterade tryck inte följer uppdelningen mellan den symboliserande dop- och nattvardskyrkan.

Be på svenska

En högst rimlig förklaring till Björkstrands återhållsamhet finns – med rätta – i det medvetna historiska perspektivet. Folkkyrkotanken kombineras därför momentant med en inkarnationsteologisk insikt om att de sammanhang vi lever i är de konkreta sammanhang i vilken Guds närvaro kan formuleras. Detta uttrycks med en stark medvetenhet om det svenska språkets sammanhållande betydelse för livet i en minoritetsställning. Folkkyrkotanken stöder därför de identitetssträvanden som möjliggör att det går att samlas till gudstjänst, samlas till bön, sjunga psalmer, lovsånger och möta medmänniskan i hennes hela brokiga mångfald – på svenska. Visst kan man tro och leva för, i och med Gud på annat språk än svenska, men utan ett språk går det inte. Och utan sammanhållande institutionella ramar blir det svårare att göra det på det språk som man lärt sig att be på.

Framtidsarvet kräver fortsättningsvis ett gott sinne för balansgång – vem som har kapacitet att anta det ansvaret blir under året blir den stora frågan.

Skribenten är docent i systematisk teologi vid Åbo Akademi

Mikael Lindfelt



De flesta offer för förföljelse på grund av religion är kristna. Det här är fortfarande en politiskt obekväm sanning. Men nu finns journalister som vill bryta tystnaden, skriver teologen och författaren Svante Lundgren. 7.3.2013 kl. 10:03

Vårens turnépjäs på teater Viirus är ett personligt samtal om tro och tvivel, om behovet av mening, om kyrkans identitetskris och om ett samhälle som slutar tala om de viktiga existentiella frågorna. 7.3.2013 kl. 09:42

Att möta någon som har det svårt och hjälpa denne att komma på fötter igen är något som kyrkan prioriterar. KP ringde upp fem församlingar som alla svarade att de vid behov genast var beredda att ordna ett samtal. 3.3.2013 kl. 09:00

I dag kom Lärkullastiftelsen och Retreatstiftelsen överens om att ingå ett samarbetsavtal om att anställa en person som marknadsför och utvecklar retreatverksamheten i Svenskfinland. 1.3.2013 kl. 15:24

Sixten Ekstrand, Tomas Ray och Helene Liljeström söker direktorstjänsten för den svenska enheten vid Kyrkostyrelsen. 1.3.2013 kl. 15:22

Märta Sohlbergs bostad stod tom i fyra år efter hennes död och inbringade inga pengar. Nu är den såld. Vissa år har stiftelsens utdelning varit mycket knapp. 1.3.2013 kl. 08:46

Förr måste man veta sin plats i brukssamhällen. Vilka jobb man kan söka, vilka barn som kan leka tillsammans. Gita Lindgren lärde sig tidigt vilka koder som gällde bland arbetarna i Dalsbruk men också att knopar och segling kan förena långt över gränserna. 28.2.2013 kl. 12:14

De ocensurerade och ärliga känslorna som C.S. Lewis skrev ner efter sin hustrus död fascinerar skådespelaren Johan Fagerudd.  Han har bearbetat dem till en 45 minuter lång monolog som han kommer att turnera med i Svenskfinland. 28.2.2013 kl. 10:00

Kyrkan vill inte ledlöst dansa efter alla förändringar i kommunstrukturen. 27.2.2013 kl. 09:40

Nu börjar kyrkan jobba med sin egen språkstrategi. En arbetsgrupp tillsattes på tisdagen. 27.2.2013 kl. 09:30

Inspirerad av Krista Siegfrieds eurovisionsbidrag ordnas nu en bröllopsdag i Riihimäki. 26.2.2013 kl. 15:11

MOT:s dokumentär om Pirkko Jalovaara och andligt helande har skapat en livlig diskussion på webben. 26.2.2013 kl. 14:44

Recensenternas och konsumenternas respons på CD:n Brustna hjärtans gemenskap gläder Lina och Johannes Häger. Sedan den släpptes har de två varit upptagna med jobb och turnéer. I vår planerar de en ny turné till södra Finland. 24.2.2013 kl. 12:00

Vad skiljer den som är kristen från den som inte är kristen? Förr spelade kristna inte kort, de dansade inte, de drack inte alkohol. I dag är de yttre markörerna för ett kristet liv på väg att försvinna – eller också ser de annorlunda ut. Är det bra eller dåligt? 22.2.2013 kl. 13:27

Lite mer pengar ger lite mer lycka. Men ger mycket mer pengar mycket mer lycka? Det fick finlandssvenska ungdomar tugga på förra veckan. 21.2.2013 kl. 15:58

HOUTSKÄR. Den ledigförklarade kaplanstjänsten i Houtskärs kapellförsamling i Väståbolands svenska församling har inom utsatt tid sökts av pastor Peter Blumenthal, tf. kaplan i Houtskärs kapellförsamling och av pastor Janette Lagerroos, redaktör vid Kyrkans central för det svenska arbetet. 24.9.2021 kl. 15:58

ÖVERKONSUMTION. Vårt beroende av konsumtion och fossila bränslen kan liknas vid alkoholism, skriver ekoteologen Harry Månsus i sin senaste bok. 17.9.2021 kl. 18:39

VÄNDPUNKT. Lasse Wendelin har alltid varit en presterare med en överfull kalender. Efter en hjärtinfarkt är hans hjärta så dåligt att han inte kan jobba heltid. – Först nu, när min kalender är tom, börjar jag inse hur mycket jag gjort för att få bekräftelse på att jag duger. 16.9.2021 kl. 14:31

KÄMPAGLÖD. Anders Tanne Björkman har genomlevt fler motgångar än de flesta behöver erfara. Han har varit på absoluta botten, tappat hoppet, tron och humorn, men långsamt tagit sig upp till ytan igen. 16.9.2021 kl. 10:00

NYTT LIV. Ända sedan Mikaela Ahola var barn har hon fått höra att hon behöver ett nytt hjärta. Hennes hjärta var var missbildat, ett så kallat enkammarhjärta. 15.9.2021 kl. 17:41