En del gör upp stora planer inför det kommande året och pinar sig själv med ett riktigt krävande nyårslöfte. Personligen har jag aldrig avgett ett nyårslöfte, högst troligen av misstanke för att jag ändå skulle bryta det. Regler är till för att brytas, men inte löften.
Min äldre syster och jag har alltid stått varandra mycket nära. Vi hade många hemligheter ihop, men ändå fanns det en del ämnen jag var tveksam att diskutera. Det var då hon tog till sitt hemliga vapen. Hon hade en teori om lögner. Då man ljög målade en liten gubbe, någonstans i ens huvud, en svart boll. Ju flera lögner, desto fler svarta bollar och till slut blev allt helt och hållet svart. Teorin, eller rättare sagt berättelsen, skrämde mej och nära på tvingade mig att tala sanning.
Ordet löfte kan tolkas på många sätt. Det kan beskrivas som sanning, regler och förtroende. Egentligen baserar sig hela livet på något likt löften, något man håller fast vid. Eller kanske snarare på att ha förtroende för andra människor och på att kunna tala sanning.
Ett förhållande eller äktenskap fungerar inte utan sina egna spelregler och löften. Och säg mig hur en kommun, en stad, ett land, hela världen skulle se ut om inte sanning eller löften fanns!
När jag tänker efter kanske det inte är en så dålig idé, det där med nyårslöften. Ett löfte om att vara ärlig, kanske? Det skulle definitivt vara ett bra sätt att starta ett nytt år på.
Malena Holmström är fotopraktikant på Kyrkpressen
