När ätstörningarna drabbar dottern Katarina för första gången är hon bara elva år. Tack vare att sjukdomsförloppet inte hunnit gå så långt kommer familjen den här gången undan med en kortare tids sjukdom. Men när sjukdomen efter tre friska år slår till för andra gången gör den det med våld och de anhöriga blir tvungna att konfrontera och ta sig an anorexins fulla lömskhet och grymhet. Sjukdomen håller Katarina i sitt grepp under många år och trots att familjens stöd och hjälp aldrig upphör, blir alla till slut tvungna att inse att det är dottern själv som måste ta sig ur sitt helvete.
Ta livet av mig, mamma! ger en verklighetstrogen bild av kampen mot anorexin, trots att Katarina, som nu är totalt återställd och mamma till två barn, i efterordet skriver att ingen som upplevt sjukdomen utifrån kan förstå den smärta och outhärdliga plåga en anorektiker lever med dygnet runt. Boken ger en bra bild av den oerhörda ångest den sjuka upplever i samband med måltiden, en ångest som inga uppslagsverk eller förståsigpåare tidigare lyckats förmedla åtminstone till mig.
Medan Katarina med vatten späder ut de näringslösningar hon ska få via sond försöker föräldrarna hitta rätt väg i ett vårdklimat där anorexi delvis antas bero på sociologiska bekymmer. De tunga partierna i boken, som till exempel dotterns personlighetsförändring och kampen för rätt vård, vägs upp av hoppet och ljusglimtarna – lyckan över att dottern som inte ätit på ett år fått i sig ett majskorn, en hel bys omsorg om flickan som inte kunde äta och glädjen i att till slut övervinna sjukdomen.
