Min lilla arbetsstuga delar jag med krukväxter som inte är i det skick att jag vill ha dem inne i huset. Det är växter som är trötta efter en blomningsperiod eller kuschade av andra orsaker. En blomma tar faktiskt igen sig efter tydliga spår av kattens vassa tänder.
Blommorna får stå här och hämta sig. Jag arbetar med mina texter och de suger kraft ur sin mylla. Jag försöker sköta dem utan att överbeskydda. För mycket vatten är inte bra, bättre då att de får torka upp ordentligt.
Kanske är jag hårdhjärtad mot mina krukväxter. Hedersplats då de är i blomning och sedan i skymundan tills de igen kan prestera blommor eller annars fräsch grönska. Fast jag tycker ju att jag ger dem lugn och kravlös vila.
I oss finns samma rytm. Ingen människa kan högprestera jämnt. Jag är allt mer tacksam över arbetslagstiftning med lediga dagar och semestrar. Ändå kan det ibland vara svårt att sakta farten och hitta den djupa vilan. Unna sig den. Skamsen minns jag en liten pojkes fråga: ”Mamma, städar du alltid då du har semester?”
Nu är det påsk. Jag vet hur jag vill fira den. Med familjen samlad, en ren vit duk på bordet och en blommande klivia i fönstret. Och så varje dag i kyrkan få suga näring ur det som är den kristna trons allra innersta. Vår Frälsare som lider, dör och uppstår.
Det är där i trons mylla jag vill ge mina rötter tid att rota sig djupt, djupt. Romarbrevet tröstade mig nyss med att det är roten som bär trädet och inte tvärtom.
Det sägs att det är tråkigt att gå i kyrkan. Visst! Men i så fall tråkigt på ett ypperligt sätt. För det som växer i mig där har hållbarhet också när det allra värsta i livet drabbar. Då klamrar jag mig fast vid Jesusbönen och vet att den jag anropar inte släpper taget.
Nu tar klivian och jag påskhelg.
