De första kvinnorna vigdes till präster i Finland för tjugo år sedan, den 6 mars år 1988. I Borgå stift firas tjugo år av kvinnliga präster med en festmässa i Gamla kyrkan i dag klockan 13 och ett seminarium på eftermiddagen. Vid seminariet inleder biskop emeritus Erik Vikström, som vigde de första kvinnliga prästerna i Borgå stift, med en tillbakablick och framtidsperspektiv.
| Prosten Ulla Östman var med i den första vigningen av kvinnliga präster i Borgå stift. |
En av de som deltar i festligheterna är prosten Ulla Östman. Hon är en av de första kvinnorna som vigdes till präster för tjugo år sedan.
– Som nyvigd präst fick jag ett otroligt mottagande i Vasa svenska församling, säger Ulla Östman.
När Ulla Östman första gången erbjöds ett vikariat som lektor i Vasa svenska församling slog hon ifrån sig med båda händerna. Uppdraget kändes för stort. Men församlingsfadderarbetet ville hon hjälpa till med. Och så växte uppgifterna efterhand.
– Under studietiden hade jag kamrater som ville bli präster och de planerade att flytta till Sverige för att kunna bli det. Men jag var helt inställd på att bli lektor och få arbeta i församling.
Hon kom att jobba som lektor både på hel- och halvtid i tretton år.
– Jag trivdes med familjearbetet. Våra familjeläger var så populära att vi en del somrar höll flera. Jag tyckte också om att få samla dopföräldrar, mamma-barn grupperna var nya då. Jag höll skriftskola, men fick inte konfirmera. Så småningom fick jag predika men inte ha liturgi.
Att bli präst var inte något hon strävade efter då. Men när kyrkomötet gav klartecken till att kvinnor kunde bli präster måste hon ta ställning.
– Jag intervjuade präster om vad det är att vara präst. Mer än en tog fasta på högmässan, att döpa, viga jordfästa. Men det var först när en sade att det främst är att förkunna förlåtelse för skuldtyngda människor som det tog tag i mig. Jag ville gärna gå med bud om liv, ge ljus där det är mörkt, befria från tunga bördor. Men min mamma hade lärt mig att hålla frid med alla. Det ville jag.
– Jag tänkte ändå att det viktigaste är det friska vattnet. Det kan inte bero på handen som öser upp det. Men för att kunna bli präst måste jag ha en bestämd kallelse.
Sommaren 1987 deltog hon i Fransiskusdagarna på Kökar. I en mässa kallades alla manliga präster till altaret för be för vår värld. Och jag tänkte: Gud skapade människan till man och kvinna, varför är det inga kvinnor vid altaret för att be för världen?
– Det blev min prästkallelse. Jag tänkte att jag gör Gud så liten om jag inte blir präst. Jag äger inte källan och vattnet som porlar där. Men jag får vara ett redskap, och vi vet ju att det egentligen är Herren som tjänar vid nattvardsbordet.
