En känsla av vanmakt

Ledare. Nr 9/2008. Dramatiken kring Stora Ensos cellulosafabrik i Kemijärvi har engagerat såväl medborgare som landets högsta politiska ledning. En central fråga är vem eller vilka som skall ta sitt samhällsansvar. En del menar att det primärt är Stora Enso, en del att det är regeringen, en del att det sist och slutligen är riksdagen och en del att alla tre aktörer måste dela på ansvaret. 25.2.2008 kl. 00:00

Dramatiken kring Stora Ensos cellulosafabrik i Kemijärvi har engagerat såväl medborgare som landets högsta politiska ledning.

En central fråga är vem eller vilka som skall ta sitt samhällsansvar. En del menar att det primärt är Stora Enso, en del att det är regeringen, en del att det sist och slutligen är riksdagen och en del att alla tre aktörer måste dela på ansvaret.

Det problematiska med frågan vem som skall bära samhällsansvaret är att den förutsätter att vi vet svaret på en annan fråga, nämligen vad som egentligen avses med samhällsansvar.
Ett företag kan knappast förutsättas ta ansvar för att det finns ett bestämt antal arbetsplatser, att människor på en bestämd ort har tillgång till arbete, att det kan tryggt kan leva ett helt och fullt liv också utan en arbetsplats och så vidare.
Vad är alltså ett företags samhällsansvar?

Den frågan måste också regeringen som ägare i ett företag ställa sig. Den kan ju knappast utan stora svårigheter påföra ”sitt” företag ansvar utöver det som gäller generellt för alla företag.
Därför bör man för det första definiera vad som avses med samhällsansvar, för det andra analysera och bedöma om det ansvaret kan påföras företag och för det tredje bestämma sig för om så skall ske eller inte.

Det man i dag torde kunna säga är att allt detta åtminstone till största delen är ogjort. Alla talar om samhällsansvaret som något mycket viktigt och bekänner villigt att det är någon annan än man själv som skall bära det.
Resultatet är att medborgarna får en känsla av vanmakt. Om varken de som har den ekonomiska makten eller de som har den politiska makten vill eller kan ta samhällsansvar, vem kan då göra det?

Är det kanske de som varken har den politiska eller ekonomiska makten, alltså de som är mer eller mindre maktlösa? Alltså vi vanliga människor, medborgare?

Av den pågående diskussionen att döma är svaret på den sista frågan ja.
Då uppstår nya frågor. En av de viktiga är om den som inte har makt ändå har möjlighet att ta ansvar. Förväntas men ta ansvar för något innebär det ju i allmänhet att man också har möjlighet att påverka det som man tar ansvar för. Som till exempel för barnets fostran eller för att ett projekt förverkligas.

I fråga om samhällsansvaret förefaller det vara så, att de som skall ta ansvar för barnet får lov att göra det medan barnet växer upp på ett helt annat håll och i en omgivning som de inte kan påverka. Eller ta ansvaret för ett projekt som andra planerar och verkställer.
Det är alltså ingenting att förundra sig över att känslan av vanmakt växer och blir allt djupare. Det är helt naturligt och självklart.

Att det är som det förefaller bero på att också herrarna har en herre.
De som utåt representerar den ekonomiska makten måste beakta sina herrar som kollektivt betecknas som ”ägarna”. Det är de som kräver ännu bättre resultat, ännu större vinster, ännu mera avkastning.
Vad dem beträffar kan man inte säga mycket annat än att loppet förefaller vara kört. Om de inte gör som ”ägarna” vill ersätts de med andra som är villiga att ta skeden i vacker hand. Det är enkelt och rättframt.

Beträffande dem som å folkets vägnar utövar den politiska makten är situationen däremot förbryllande. Deras herre borde folket och dess bästa.
Alltså hela folket och allas bästa.
Ändå ser det ut som om också de politiska beslutsfattarnas egentliga herrar är samma ”ägare” som styr och ställer inom den ekonomiska sektorn.

Det som behövs är därför något av en kopernikansk revolution. I stället för att mer eller mindre allt kretsar kring och bedöms i euro måste människan placeras i centrum. Det viktigaste får inte vara vad som är bäst för ekonomin, utan vad som är bäst för människan och för Guds skapelse som helhet.

Stig Kankkonen



AKTUELLT FRÅN DOMKAPITLET. Domkapitlet sammanträdde på måndagen. 18.3.2024 kl. 16:47

Änglar. Marika Salomaa pausade anställningen som personaladministratör och satsade på att bli keramiker. Nu tillverkar hon tröstänglar som Matteus församling delar ut till personer som förlorat en anhörig. 18.3.2024 kl. 08:00

kyrkoherdeinstallation. Hård vind gjorde att förrättarna vid kyrkoherdeinstallationen i Saltvik inte kom i land på Åland. 17.3.2024 kl. 11:15

VILDMARK. I vildmarken stänger Per-Johan Stenstrand ut bruset och tankar kraft. Årligen gör han två större turer, en rejäl fiskevecka i augusti och en vecka runt påsk med snöskoter, tält och isfiske uppe i Lappland. 16.3.2024 kl. 13:34

Bidrag. ÅA Vasa-lett projekt om demografi i kyrkor och samfund toppar Svenska kulturfondens utdelning i år. 15.3.2024 kl. 15:21

SAMKÖNAT ÄKTENSKAP. Samkönad vigsel föreslås bli möjlig i alla församlingar, men parallellt står den äldre traditionen kvar. Biskopsmötet tog oenigt beslut om kompromiss. 13.3.2024 kl. 11:15

SAMKÖNAT ÄKTENSKAP. Kyrkan kan komma att få två syner på samkönat äktenskap inskrivna i kyrkoordningen. Beredningen till biskoparnas extra biskopsmöte på tisdag har blivit offentlig. 8.3.2024 kl. 14:21

tvivel. I små stunder eller långa decennier av tvivel finns det något tröstande i frågan ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”. Det finns flera tolkningar av dessa Jesus ord på korset. En av dem är att till och med Jesus tvivlade. 7.3.2024 kl. 18:23

KÖKAR. Sommarens Franciskusfest på Kökar är här snabbare än du tror – med föda för både kropp och själ. 12.3.2024 kl. 11:46

KYRKOMÖTET. Senast den 12 maj ska sjökaptenen, medieföretagaren, kommunalrådet och koranforskaren lägga axeln till och börja jobba för det nya kyrko­mötet. Vi har talat med de fyra nyvalda ombuden från Borgå stift. 4.3.2024 kl. 16:23

PERSONEN. Emma Klingenberg är aktuell med musikalen och monologen Katrina. – Min yrkesidentitet handlar mycket om kärleken till hantverket, berättelserna – och kärleken till sången. 5.3.2024 kl. 19:01

laestadianer. Rapporten som skissar på att de laestadianska fridsföreningarna skulle ta ett större avstånd till folkkyrkan får intern kritik inom rörelsen. Kyrko- och SFP-politikern Hans Snellman tar till pennan i Kyrkpressen 1.3.2024 kl. 13:37

debatt. Läs insändaren i sin helhet här. 1.3.2024 kl. 14:06

ENKÄT. Vi på Kyrkpressen är intresserade av hur finlandssvenskar firar påsk – med liten tonvikt på den kristna delen av traditionen. Det tar 7–8 minuter att besvara frågorna. Svara gärna! 1.3.2024 kl. 11:09

klosterliv. Om man älskar något måste man offra något. Så är det för alla, oberoende av om det är sin frihet, sin familj eller sin Gud man älskar. Det här säger birgittinnunnan och abbedissan syster Dia i Åbo. 20.2.2024 kl. 16:43

PÅSK. Vi bad tre personer redogöra för ett viktigt bibelställe i påskberättelsen. De sökte sig till berättelserna om sista måltiden, Judas och Petrus. 14.4.2025 kl. 17:37

Via crucis. I sin gestaltning av Jesus har Elias Edström tänkt på manlig vänskap och hur den tar sig uttryck. Lärjungarna låg ju i famnen på Jesus. Det fanns en närhet. 14.4.2025 kl. 18:00

NYTT FRÅN DOMKAPITLET. Nytt från domkapitlets sammanträde 10 april 2025. 11.4.2025 kl. 10:56

ekumenik. Laura Häkli börjar i höst leda det dagliga arbetet med Ekumeniska rådet. Hon kommer från Finska Missionssällskapet. 10.4.2025 kl. 15:16

jakobstad. Det kommande året är det Catharina Englund som är tf kyrkoherde i Jakobstads svenska församling. Det är med ”skräckblandad förtjusning” hon går in i uppgiften. 10.4.2025 kl. 12:11