I en Hbl-kolumn förra året gick teknologiprofessorn Paul Lillrank åt journalisters missbruk av ord. En trafikstockning på Västerleden kallas kaos. I verkligheten råder motsatsen, eller ordning. När trafikhindret är borta startar alla bilarna på sin tur och trafiken flyter.
Eller politiker som sparar på serviceutbudet. Att spara betyder att lägga undan pengar för framtiden. Politiker sysslar med att försöka få inkomster och utgifter att gå ihop. Då sparas ingenting.
Om kyrkan skriver journalister – inte Lillrank – att man grälar. Vid en lugn förrättning förra året sade en präst orden ”vänd om” över altarrunden åt en annan präst. På fullt allvar kallas det gräl.
Snart väljs kyrkomötesombuden. I radionyheterna strax efter jul var toppnyheten en dam som var upprörd över kandidatnomineringen. Den följer inte upplägget att gräl är på gång. Folk med olika åsikter återfinns i samma läger, bibeltrogna och andra i (o)salig röra.
Amnesty för som bäst kampanj mot att elva personer i Iran skall avrättas genom stening. Avskyvärt, tycker vi. Stening alltså. Som föreskrivs för ett antal brott i den skrift som är riktgivande för vår kyrka. Där ryms vi alla på samma lista.
Ett gäng brittiska aktivister lånade kring millennieskiftet begreppet jubelår från samma tidiga lagsamling. Ordningen att odlingsmark vart femtionde år återgår till den familj som tvingats sälja sin mark är rasande radikal. Det lär ha varit första gången i historien någon försökt verkställa ordningen.
Ord och inga listor.
