Prästämbetet
Insändare. Allt sedan prästämbetet inom den Lutherska kyrkan öppnades för kvinnor har vi till lust och leda ? mest leda ? fått ta del av bråket med de som motsätter sig denna ordning.
Ändå tycker jag att de präster som motsätter sig kvinnliga präster kunde bemötas på ett bättre sätt än vad som är fallet rent generellt. De har ändå en övertygelse som de vill hålla fast vid, trots allt motstånd som de rimligen vet att de får leva med.
En sak har emellertid förvånat mig och det är den fråga som en rätt känd profil i svenskfinland tog upp då det i tiden var aktuellt att öppna prästämbetet för kvinnor. Jag avser Paul von Martens som då som Luthersk präst ställde frågan om det överhuvudtaget skall vara präster i kristna församlingar? Han kom till den slutsatsen att det inte skulle vara och tog konsekvenserna av detta.
Inom de flesta religioner står prästen som en medlare mellan människor och det gudomliga. Men hur är det med den kristna församlingen? Är det inte så att de händelser som vi nyss i Påsken påminnt oss om har öppnat vägen till ?direktkontakt? med Fadern. Vi är ju undervisade om att be: Fader vår som är i himmelen.
De kyrkliga institutionerna är rätt märkliga skapelser. Man kommer inte ifrån att de är världsliga myndigheter. Idag kanske det inte är så tydligt som det var när kyrkotukt praktiserades. Ser man nu på präst- och biskopsinstallationer så är ju utstyrseln tecken på ämbete och myndighet - eller hur?
Inom dessa institutioner har det inte heller varit och är inte mycket utrymme för väckelse eller upptäckt av bibliska sanningar. Därom vittnar alla bönehus och frikyrkor vi ser runt omkring.
Ser vi på samhället idag så är det en sak som sticker i ögonen och det är den traditionella familjens status som mer och mer vittrar sönder och mycket har inte hörts från biskoparna. Nu verkar det mest som om de är beredda att förr eller senare välsigna Sodom och Gomorras styggelser.
Det som idag hörs från predikstolar och i andakter är mest dagis predikningar vilket för tankarna till Karl Marx bevingade tes: Religionen är ett opium för folken.
Institutionerna kan man knappast göra något åt men för den enskilde blir frågan hur länge man skall man vara med.
Att bryta med traditioner och fäderneärvda stadgar är nu inte det lättaste. Därtill kommer också frågan om det dagliga brödet ifall någon har sin lön från kyrkan.
Jag skriver detta för att jag är bekymrad för att goda kristna bröder har hamnat i en från min synpunkt omöjlig situation och jag (förmodligen andra med mig) är inte alls road av det gatlopp de får utstå.
Karl-Gustav Klemets
Kvevlax
9.4.2007 kl. 13:27
Karl-Gustav Klemets
