
Förlåtelse, trots allt!
Det finns många orsaker till att undvika konfrontation och i stället dra sig undan konflikter och begrava sårade känslor. Tack vare Matteus församlings "Kvinnor mitt i livet" och vår gäst Heidi Salonen senaste måndag insåg jag hur mångfassetterad och arbetsdryg förlåtelseprocessen är. Och nödvändig. För ens eget välbefinnande och för sann gemenskap.
Det är ju förstås lättare att stålsätta sig än att visa sig och vara sårbar. Det är lättare att sopa allt under mattan än att reda upp eländet. Man liksom kör en massa jord över anstjälpningsplatsen och planterar träd som man hoppas skall växa sig så vackra att ingen skall tänka på vad som finns dolt under dem.
Själv är jag, som så många av oss, expert på den här typens problemlösning. Men, nu måste det bli en ändring på det. För undanstoppade högar under mattan snubblar man förr eller senare på och träd som suger åt sig förgiftat vatten vissnar förr eller senare.
Obearbetat elände sätter sig alltid någonstans; i kroppen, i själen eller i ens relationer. Trött och motsträvig försöker jag därför ändå välja förlåtelsens krävande väg, trots allt! Gode Gud, ge mig styrka!