Mössöronens visdom

Förstått att värmen kommit till Finland nu också. Här grönskar ju allt sedan flera veckor, och den skira vårgrönskan tycks alltid passera för snabbt, men när allt är sådär vackert ljusgrönt blir jag alltid påmind om en liten a-ha upplevelse jag hade för några år sen. Hemmavid, i Sundby var det alltid så vackert när mössöronen började komma på björkar och andra träd, men det förvånade mig alltid att de unga skira björkarna alltid var så mycket snabbare att låta löven spira än de äldre mera värdiga björkarna.

Jag grunnade ett tag över detta, och förstår att varje biolog som läser detta nickar igenkännande, och säkert har en enkel och naturlig förklaring. Så en dag slog det mig att detta beteende är ganska likt oss människor också. När vi är unga är vi snabba och ivriga att ta till oss nya upplevelser. Ibland kanske lite väl impulsivt, och ibland innebär det ett och annat frostbränt blad ifall den sista vårfrosten kanske ännu inte har passerat. Med dem kommer mer livserfarenhet, och en lärdom som vi kanske kommer ihåg framöver. Men ändå vill vi hoppas och tro att nu blir det sommar och vi vill ta tillvara på varje minut i den varma vårsolen.

När vi sen blir lite äldre och mognar, inser vi att alla våra kvistar och blad är mera värdefulla och vi väntar gärna några dagar till, kanske en vecka, innan vi tar steget fullt ut. Kanske tar vi det säkra för det osäkra så att säga. För vi vet med livserfarenhet vad som kan hända annars, men vi kommer också i håg med fröjd i hjärtat den underbara glädje som de första varma dagarna för med sig, och vi vet att ett par dagars vänta inte är mycket i det långa loppet; våren och värmen kommer ju varje år, och då liksom 'grönskar' vi upp också!