Johan Eklöf är pensionerad kyrkoherde. Han bor i Lappfjärd och sysslar gärna med flyktingarbete och smågruppsverksamhet.

Drömmen om fängelset försvann

Kolumn.

Någon gång när det har varit riktigt rörigt har jag på skämt tänkt att det inte skulle vara så dumt att få ett fängelsestraff. Vad skönt att bara få vila sig i sin cell och hinna läsa så mycket man vill! skriver Johan Eklöf.

25.11.2020 kl. 19:51

Det finns mera och mindre sociala personer. Jag har alltid räknat mig till den senare gruppen. Jag har ändå lärt mig att vara bland människor. Det måste man kunna om man har en åtta personers familj och är kyrkoherde i en församling. Men någon gång när det har varit riktigt rörigt har jag på skämt tänkt att det inte skulle vara så dumt att få ett fängelsestraff. Vad skönt att bara få vila sig i sin cell och hinna läsa så mycket man vill!

Idag är jag pensionär och hittills har jag lyckats undvika fängelsestraff. Men coronaepidemin har gett mig en liten försmak av hur fängelse skulle kunna vara. När de första begränsningarna började komma ledde det till att flera talaruppgifter föll bort. Det kändes nästan som en lättnad. Men när de fysiska gudstjänsterna upphörde började jag reagera. Jag märkte att jag saknade de andra församlingsmedlemmarna.

När också smågrupperna upphörde började jag vantrivas ordentligt. Jag har dragit ett par bibelgrupper och förberedelsearbetet för det har varit mycket mera en glädje än en börda. Jag har också saknat gemenskapen, skämten och diskussionerna i grupperna. Nu har det kunnat gå flera dagar under vilka jag inte har träffat en enda människa – utom någon maskprydd butiksexpedit.

Man kunde säga att min gamla dröm om den ljuvliga isoleringen i fängelsecellen nästan har gått i uppfyllelse. Till min fasa märker jag att jag inte trivs med detta heller. Jag får inte så mycket läst som jag skulle vilja. Jag kommer mig inte heller för att röja i skåp och lådor. Jag längtar efter människor!

Det tycks vara så att Gud skapat oss för gemenskap och inte för ensamhet. Vi behöver träffa människor som bekräftar oss, uppmuntrar oss eller förmanar oss.

Text: Johan Eklöf

Väståboland. Anna-Greta Sandell sköter gravarna på Nötö och är begravningsentreprenör i Pargas. Jobbet har gjort att hon ser annorlunda på döden, men allra mest på livet. 28.10.2020 kl. 13:51

Kolumn. "Om man är trygg kan man leka monster och spöken." 28.10.2020 kl. 11:18

vanda. Jan-Erik Eklöf är verksamhetsledare för Stafettkarnevalen. Han är också kyrkligt förtroendevald och aktiv i HIFK. – Jag har svårt att säga nej, säger han 28.10.2020 kl. 09:56

Närpes. – På sätt och vis blir det vardag. Man inser att döden är en del av livet, säger begravningsentreprenör Per Göthelid. 29.10.2020 kl. 12:14

Kolumn. Jag var inte utbränd. Men det var nära. Jag har varit så trött de senaste åren. Inte bara fysiskt, utan i själen. 28.10.2020 kl. 16:34

Kolumn. Förr eller senare kommer vi alla att avlövas, skriver Mikaela Björk. 15.10.2020 kl. 16:20

jakobstad. Sara Löfs-Snellman och Gerd Erickson är nya diakoner i Jakobstads svenska församling. De vill vandra en bit på vägen med dem som behöver stöd. 15.10.2020 kl. 16:13

Borgå. Samfälligheten i Borgå siktar på ett miljödiplom. Miljötänk är nåd och uppmuntran. 14.10.2020 kl. 00:00

Kolumn. "Det är ett underbart tillstånd, men ibland leder det till skador …" 14.10.2020 kl. 00:00

sibbo. – Här springer älgarna, hjortarna och rävarna. Carola Rantti är husmor på Nilsasgården, församlingens mångsidiga lägergård. 14.10.2020 kl. 00:00

mariehamn. Titti Sundblom jobbar med smycken, hon är nämligen guldsmed. Hon är troende sedan länge. – Men det gör ju inte att jag är någon bättre människa. Jag har till exempel ett fruktansvärt temperament. 14.10.2020 kl. 00:00

Lokalt. Hej då perfektionisten! säger Tinca Björke, informatör i Mariehamns församling. 14.10.2020 kl. 08:00

Väståboland. ”För tjock klang och för osmidig, färdig för museet”, experterna dömde ut orgeln i Korpo kyrka på 1970-talet. Men så blev det inte. Nu firar den 150 år! 14.10.2020 kl. 00:00

korsnäs. Jobber tar inte slut när klockan slår fyra. Hon möter sina medmänniskor både som diakonen och som Hanna. 14.10.2020 kl. 16:50

Kristinestad. Den som besöker en sörjande människa kan bära med sig något som värmer, det ser stickcaféet till. För dem är handarbetet och gemenskapen lika viktiga. 14.10.2020 kl. 16:45