Anna-Greta Sandell trivs med att jobba trots att hon passerat sjuttio. – Jag halkar vidare, ett år i taget.

Kyrkvaktmästaren på Nötö fixar det mesta

Väståboland.

Anna-Greta Sandell sköter gravarna på Nötö och är begravningsentreprenör i Pargas. Jobbet har gjort att hon ser annorlunda på döden, men allra mest på livet.

28.10.2020 kl. 13:51

Nötö har fyra bofasta invånare, men med fritidsboende och sommargäster är det betydligt mer livat än så. Anna-Greta Sandell är kyrkvaktmästare på Nötö.

– På allhelgona är vi mellan tjugo och fyrtio personer som samlas. Vi går i skymningen och tänder ljus, stannar upp och pratar lite på gravgården och sedan går vi till hembygdsgården och äter älgsoppa, sjunger och mår bra.

Liksom med mycket annat hjälps man på holmen åt också när gravljusen ska tändas.

– Vi är flera som kommer med kassar med ljus och så tänder vi på släktingars och vänners gravar. Sedan säger vi: ”Jag har ljus kvar, jag kan sätta där!” Eller: ”I det där hörnet ser det mörkt ut, vi måste lägga några ljus där också.” Så grejar vi här på Nötö.

Anna-Greta Sandell bor i Pargas, men vistas mycket vid sitt fritidsboende på Nötö. Inför allhelgona kokar hon köttsoppa och fixar på begravningsplatsen.

– Jag krattar barr och kottar och tar bort ogräs. Jag brukar säga att vill någon ha tag på mig på veckosluten är det bäst att komma till gravgården, för vanligtvis står jag där och bökar.

Hon har inget emot att jobba i ensamhet.

Det kan gå flera dygn då jag inte pratar med någon.

– Det kan gå flera dygn då jag inte pratar med någon, det stör mig inte alls.

Samtidigt är hon en glad och utåtriktad människa som ordnar det mesta. ”Fråga Anna-Greta!” är en fras hon är bekant med.

– Jag har passerat sjuttio och kunde gå i pension, men jag har inte bestämt ännu när jag ska sluta. Jag halkar vidare, ett år i taget.

Har det förändrat din syn på döden att jobba som begravningsentreprenör och på en begravningsplats?

– Absolut! Inte bara på döden, utan på livet också. Folk jäktar för allt möjligt, men det finns massor man kan lämna bort, småsaker som inte är viktiga.

– Ullhundarna i knutarna är inte så viktiga, jag ringer hellre upp någon äldre tant och frågar: Hur har du det i kväll, kunde jag komma på en kopp kaffe?


Vi reagerar så olika

Anna-Greta Sandell har ett obekymrat sinnelag; ”det är med ett leende jag rör mig”, som hon uttrycker det.

– Man får inte ha för stora fordringar heller.

Men tunga perioder har hon också genomlevt.

– Under tre års tid gick min mamma, syster, bror och två goda vänner bort. Jag sa: nej nu får det räcka för ett tag. Då var det faktiskt tungt. Men jag var så överhopad av jobb då, så sorgen hann i fatt mig först efteråt.

När barn och ungdomar dör är det allra svåraste tycker hon.

– Man måste också kunna koppla bort lite, efter att man först gett det stöd man kan åt dem som behöver det.

– Under åren har jag skött om begravningar för massor av skärgårdsbor, sådana jag känt sedan barn. Förut fanns det mycket folk som bodde där ute och man kände alla.

Hennes jobb har lärt henne hur olika människor kan reagera när de har sorg.

– En del tar det ganska lätt, och andra har det jättesvårt. Du kan inte behandla alla människor enligt ett visst mönster, utan måste vara lyhörd när du möter dem och fråga dig: Hur ska jag ta hand om de här personerna? Hur vill de ha det?

Ulrika Hansson

Kolumn. "Dagtid sökte de skydd i grottor eller bakom stora stenblock" 5.2.2021 kl. 10:43

Kolumn. Jag är svag för norska äventyrsdokumentärer. Kvinnliga äventyrare som trotsar väder, vind, ensamhet, matbrist och mörkrädsla för att följa drömmen om fjället eller skogen, skriver Jessica Bergström, som är kaplan i Mariehamns församling 5.2.2021 kl. 10:42

Borgå. I dagens värld vet inte missionären bäst, utan är en medarbetare bland andra. Kristian och Chamilla Sjöbacka jobbar i Kisumu i västra Kenya. Också där påverkar coronapandemin det dagliga livet. 5.2.2021 kl. 10:38

sibbo. Kantorn Lars Wikström i Sibbo har upplevt ett och annat med Finlands första nybarock­orgel. Höjdskräck har han till all tur inte lidit av. Orgeln fyller sjuttio i vår. 5.2.2021 kl. 10:34

mariehamn. Andreas Sjöstrand hoppar ibland in som organist. Kyrkan har alltid fascinerat honom. – Det finns inget vackrare än nattvardsliturgi, säger han. 5.2.2021 kl. 10:17

esbo. Efter nästan 29 år som präst i Esbo svenska församling har Brita Ahlbeck nu gett över stafettpinnen till sina kolleger. – Det känns en aning vemodigt, men jag vet också att mina kolleger har allt i sin hand. Inget stannar upp, jag ger bara pinnen vidare! 4.2.2021 kl. 15:57

Borgå. Vi är onödigt rädda för att ingripa om någon mår dåligt. – Människor behöver mer hjälp av andra så kallade civila människor, säger psykolog Ida-Maria Sola. Hon har själv mått dåligt och fått hjälp. 21.1.2021 kl. 15:13

Kolumn. "Vi gör upp en plan, men i en handvändning kan allt vara borta." 21.1.2021 kl. 15:10

Väståboland. Kunskapen i kristendom har förändrats. Religionslärare Ditte Nordqvist i Pargas hoppas att hennes elever får med sig en förståelse för mångfald. 21.1.2021 kl. 14:49

Kolumn. "En dålig vinnare är lika illa som en dålig förlorare." 21.1.2021 kl. 14:43

Åbo. Emma Audas tror att tystnad och regelbundenhet är två nycklar till fördjupning. 21.1.2021 kl. 14:35

Kristinestad. – Jag har varit kvarnägare – så jag kan kan laga mjöl och gryn när som helst om det fordras – och så har jag varit fiskare och sågägare, säger Stig Granskog. 20.1.2021 kl. 14:12

malax. "Det känns riktigt bra att gå under Jesus och apostlarna till arbetet, och stanna upp ett ögonblick under Salvator mundi. Byta några ord." 20.1.2021 kl. 14:08

Närpes. Gitarrlektionerna blev orgellektioner – nu studerar Emilia Tikkala kyrkomusik med sikte på att jobba som kantor. Även om hon bor på annan ort har hon kvar ett starkt band till hemförsamlingen i Närpes. 20.1.2021 kl. 14:00

Kolumn. "Det är skönt att få göra en nystart. Men det är också viktigt att få städa bort det gamla", skriver Fredrik Kass. 20.1.2021 kl. 13:50