Claus Ståhlberg är församlingspastor i Borgå svenska domkyrkoförsamling.
Claus Ståhlberg är församlingspastor i Borgå svenska domkyrkoförsamling.

Där stod jag med det trasiga musboet i min hand

Kolumn.

"Vi gör upp en plan, men i en handvändning kan allt vara borta."

21.1.2021 kl. 15:10

När jag var i tidiga tonåren hade vi en liten terrier. Hon ville gärna upptäcka världen på egen tass och hon gjorde det ibland. Om man var oförsiktig när man öppnade ytterdörren så slank hon ut. Det var precis vad hon lyckades med en dag då jag kom hem.

Jag följde snabbt efter och fann henne ute på en åker. Där hade hon hittat något som intresserade henne. En underlig grästuva. Jag gick fram och satte kopplet på henne och plockade upp den söndriga bollen av gräs. Den rörde på sig! Ut hoppade en mus och rusade snabbt iväg. Bort från oss.

Den musen hade sina planer, tills en vild terrier kom och började slita i dess trygga bo. På samma sätt som jag hade mina planer, tills coronan kom och började slita i mitt trygga bo. Så har det varit för många detta år. Jag har haft den turen att jag inte förlorat någon när och kär till viruset, även om det annars har varit mitt tyngsta år.

Jag är inte den första som blivit fundersam över livets förgänglighet när jag stött på en mus trasiga bo på en åker. På 1700-talet i Skottland skrev Robert Burns en dikt om hur han söndrat en mus bo med sin plog. I ”To a mouse” funderar han över hur musen byggt ett bo och planerat stanna där över vintern, men nu var allt förstört.

I det ser Burns en likhet mellan människor och möss. ”The best laid plans of mice and men often go awry.” (De skönaste planer, antingen de är uppgjorda av möss eller människor, går ofta om intet.) Vi gör upp en plan, men i en handvändning kan allt vara borta. Trots likheten konstaterar Burns att mössen är mer lyckligt lottade än vi människor. Mössen lever i nuet, medan vi människor lever i det förgångna och blickar framåt i oro.

Som kristna har vi alltid hoppet och tron på att allt blir bra till slut (Uppb. 21). Givetvis kommer vi ändå att oroa oss. Då ska vi minnas att vi kan tala om vår oro med en vän eller någon i familjen, skolan eller kyrkan. Framförallt kan vi och ska vi vända oss till Jesus (Matt 11:28).

I skrivande stund är det ännu 2020, men när jag hör Auld Lang Syne (Burns) vid nyåret, så kommer tankarna att gå till alla förstörda planer; möss och människors. När jag tänkt på det en stund så kommer jag att tänka att allt är i Guds hand. Jag tänker fortsätta göra mina planer och leva i hoppet. Allt blir bra till slut.

Claus Ståhlberg