Vi människor behöver ett större nätverk, människor som sätter ner foten när vi inte mår bra, anser psykolog Ida-Maria Sola.
Vi människor behöver ett större nätverk, människor som sätter ner foten när vi inte mår bra, anser psykolog Ida-Maria Sola.

Fråga dig: Varför känns det svårt?

Borgå.

Vi är onödigt rädda för att ingripa om någon mår dåligt. – Människor behöver mer hjälp av andra så kallade civila människor, säger psykolog Ida-Maria Sola. Hon har själv mått dåligt och fått hjälp.

21.1.2021 kl. 15:13

Ida-Maria Sola hade sett väldigt mycket fram emot att studera psykologi i Åbo. Men när hon flyttade till Åbo började hon i stället må dåligt.

– Det berodde delvis på prestationsångest, jag hade alltid presterat bra i skolan. Men när jag började studera i en friare miljö förstod jag inte var ribban låg: Vad är tillräckligt bra?

Vi har ofta överlevnadsstrategier för den miljö där vi befinner oss.

– När vi byter miljö och strategierna plötsligt inte fungerar längre är det lätt att gripas av panik.

Ida-Maria Sola fick hjälp för sina ångest- och depressionssymptom via hälsovården, och gick också en längre tid i terapi. Samhällets stödfunktioner ser hon som viktiga, och hon jobbar själv som psykolog för Åbo stad, men de funktionerna kan inte täcka upp för allt.

– Jag ser i mitt jobb, speciellt när det gäller unga, att det handlar väldigt mycket om familjen, hur den funkar och vilka stödnätverk den har. Barn har för få rediga vuxna att vända sig till. Samhället kan inte vara en ersättning för det. Människor behöver mer hjälp av andra så kallade civila människor.

När hennes klienter mått dåligt har den största skillnaden ibland berott på om en närstående reagerat eller inte.

– När en arbetskompis eller familjebekant satt ner foten och sagt: Vad händer? Hur mår du? så har det haft mycket större effekt än något annat. Vi borde lägga oss i våra medmänniskors liv betydligt fortare, men vi är rädda för att det ska bli pinsamt eller för att någon ska bli arg på oss.

Om den som mår dåligt inte vill prata så finns det andra vägar att gå.

– Man kan tydligt och lugnt säga: Jag finns här för dig, jag ser att du kanske har det svårt. Om du vill prata med mig är det okej, om du inte vill det är det också okej.

Hon föreslår också att man vågar vara lite påflugen.

– Gå hem med lite mat till personen eller dra med honom eller henne på en promenad. Satsa på att vara tillsammans, fast ni inte pratar så mycket. Leta fram kontaktuppgifter till hälsocentralen eller andra stödorganisationer och räck över en lapp.

Att klara av ovisshet

Den ovisshet som råder, speciellt under coronatider, har tärt på mångas psykiska välmående.

– Fråga dig själv vad det är i ovissheten som gör det så svårt. Är det ett behov av kontroll som inte uppfylls? Försök att bryta ner den där stora känslan av ovisshet tillsammans med en vän eller någon annan. Livet har alltid varit ovisst, ibland mer än annars. Det behöver inte alltid vara en dålig sak fast samhället kanske vill måla upp det så.

Hon träffar sina klienter åtta till tio gånger.

– Det är en ganska kort tid, men jag är förvånad över hur ofta de säger att det hjälpt dem och att de nu förstår mer av sin situation. Jag upplever att det gör skillnad och det känns jättebra. Jag försöker ta vara på stunderna när jag känner att vi kommit någonstans, det känns betydelsefullt.

Ulrika Hansson