Munsala kyrka är Ulf Sundsténs hemmaplan. Här började han tjäna kyrkan som treåring. Här går han också i pension.

Han har tjänat kyrkan sedan han var tre år gammal

Pensionär.

Han är fjärde generationens församlingstjänare i Munsala. Nu går Ulf Sundstén i pension från jobbet som kaplan i kapellförsamlingen.

17.6.2020 kl. 01:00

Farfarsfar var kyrkvärd och skogsvakt åt församlingen. Farfar var kyrkvärd, hans pappa kyrkvaktmästare och mamma värdinna för församlingshemmet.

– Församlingen har präglat min uppväxt. Till råga på allt har jag en dotter som studerar teologi, säger Ulf Sundstén.

Barndomshemmet var granne med prästgården och på den tiden fanns inget kontor för gravkontoret. Det var hemma i familjen Sundsténs vardagsrum.

– Dit kom alla anhöriga som vill boka gravplats. Det tillämpades inga kontorstider utan de kom när det passade dem. Det var något hela familjen levde med.

– Jag inledde min kyrkliga karriär som treåring genom att hjälpa till att torka damm av kyrkbänkarna. När jag blev några år äldre hjälpte jag till att kärra in ved till kaminerna. I norra korsarmen fanns ett vedlider och några gånger om året sågade man ved med cirkelsåg där inne i kyrkan. Vid varje större kyrklig helg var alla vi barn engagerade som kollektuppbärare.

När kyrkan renoverades mellan åren 1961 och 63 kröp Ulf Sundstén under kyrkgolvet och plockade gamla svenska och ryska mynt, kollektpengar som fallit ner genom golvspringorna. Under skolåren jobbade han varje sommar med att klippa församlingens gräsmattor.

Sundstén har verkat som präst i två repriser i Munsala. Mellan åren 1998 och 2006 var han kyrkoherde i församlingen som då var självständig. När han återkom 2015 som kaplan hade församlingen blivit kapellförsamling i Nykarleby två år tidigare. Under de nio åren däremellan jobbade han för cancerföreningen och som kyrkoherde på Kimitoön och i Vörå.

– När jag återkom som kaplan hade jag tänkt det som en nedtrappning inför pensionen. Jag hade varit med om att förverkliga två församlingssammanslagningar på Kimitoön och i Vörå. Det är inga lätta processer och det var omöjligt att komma under 60 arbetstimmar per vecka. Arbetstimmarna pendlade mellan 60 och 90 per vecka.

Återkomsten blev inte fullt den nedtrappning han hoppats på.

– Jag hoppades att det mesta av sammanslagningen i Nykarleby skulle vara avklarad. Men den är fortfarande inte riktigt klar. Jag hade inte heller räknat med att jag som tidigare kyrkoherde och ortsbo skulle ha så många förrättningar och gudstjänster. Tidvis har 40 procent av alla förrättningar i församlingen fallit på mig.

Men, säger han, hans kärlek till Munsalaborna är blind.

– Jag har sett det som en stor gåva att jag fått vara Munsalabornas präst.

Under det första året som pensionär tänker han inte ta några förrättningar om det inte krisar till sig ordentligt i Nykarleby församling.

– Jag tror det blir bäst så. Risken finns att jag får lika många förrättningar som pensionär som jag har nu. Och tar man en jordfästning så kan man i rättvisans namn inte neka en annan.

Jämfört med tiden då han var kyrkoherde har hans personliga arbetsmängd inte minskat som kaplan.

– Byråkratin har minskat men inte antalet möten. I en kapellförsamling är det en fördel om kaplanen är med på kyrkorådets och -fullmäktiges möten. Är man med på alla och dessutom på kapellrådets möten har man fler möten än man hade som kyrkoherde i Munsala.

Därför tycker han i princip det är bra att kapellförsamlingarna läggs ner.

– Som kyrkoherde tyckte jag det var slöseri med resurserna att tre kyrkoherdar gjorde ett jobb som en kunde göra och jag initierade en diskussion om detta. Men det är svårt att jämföra då tiderna och de ekonomiska förutsättningar är annorlunda idag.

Han säger att han har tre kärlekar vid sidan om sin hustru: krisdrabbade, cancersjuka och funktionshindrade.

När Estonia förliste 1994 var han kyrkoherde på Korpo och eftersom han varit med om att grunda landets första grupp för psykosocial och andlig förstahjälp i Jakobstad 1990 blev han en koordinator för hjälpen.

– Olycksdagen handlade det om att samla team som kunde ta hand om överlevande och familjerna till omkomna. Veckorna därpå tog vi hand om räddningspersonalen, framför allt ytbärgarna. De flesta räddade och omkomna togs till Utö, som då hörde till min församling. Jag var där och jobbade med både bybor och arméns personal de följande veckorna. På lördag kväll efter olyckan hade vi en minnesgudstjänst i fyrkyrkan på Utö tillsammans med biskop Erik Vikström.

Hur har Estonia präglat ditt liv?
– Jag har levt med den hela livet. Personligen så präglades jag av vanmakten i att inte räcka till. Omfattningen och mängden drabbade och deras familjer var så stor. Än idag har jag kontakt med många som var med på båten eller som räddningspersonal och som också kämpar med samma känsla av otillräcklighet.

Efter prästvigningen började Sundstén jobba för en omsorgspräst för funktionshindrade. Än idag är han förtroendevald inom Kårkulla samkommun.

– Jag blev tillfrågad om jag ville bli omsorgspräst, men då hade jag nyss börjat som sjukhuspräst i Jakobstad. Där mötte jag en av mina kärlekar, de cancersjuka. Under många år verkade jag som samtalsterapeut på Folkpensionsanstaltens rehabiliteringskurser för patienter och anhöriga. Att få vandra tillsamman med dem har jag sett som en otroligt stor gåva. De flesta tillfrisknade ju, men tyvärr vandrade vi också i dödsskuggans dal.

Nu ska han vila upp som pensionär. Några större projekt tar han inte itu med ännu.

– Nu njuter jag bara av att få vara med familj och barnbarn.

Sedan den 29 maj är han på semester och den 1 september blir han pensionär. På grund av coronapandemin har hans avskedspredikan skjutits upp och är nu planerad till den 20 september i Munsala kyrka.

– Jag är tacksam över att få gå i pension. Jag har haft ett lång innehållsrikt arbetsliv och jag har sett det som en glädje att få verka i hela Svenskfinland.

Johan Sandberg

Larsmo. En stärkt Gudsrelation, gemenskap, stöd och systerskap. Det är ord Madeleine Englund-Svenlin, Lena Nyfelt och Samantha Holmberg i Larsmo använder när de berättar varför de är med i en av församlingens smågrupper. 31.3.2021 kl. 10:12

pedersöre. Medan Hilkka Nygård arbetade som lärare i Edsevö skola – Edsevön koulu dekorerade hon skolan inför påsk. Då utvecklade hon ett kors av björkris. 31.3.2021 kl. 09:50

sibbo. Det blir en annorlunda version av påskvandringen Kärlekens väg denna påsk. – Det har varit så lamslaget och tyst. Vi vill visa att det finns liv fortfarande, säger Patrik Frisk. 31.3.2021 kl. 08:30

Kolumn. "Överlämna din oro och dina bekymmer åt Gud. Han är ändå uppe hela natten", skriver Astrid Packalén. 31.3.2021 kl. 08:30

Borgå. Påskvandringen Via Crucis tar i år formen av en podcast som man kan lyssna till under sin vandring. Jan-Erik Andelin kopplar påskens händelser till vår vardag och Sabine Forsblom läser bibeltexterna. 31.3.2021 kl. 08:30

kvevlax. – Påsken varar hela året. Vi får ta del av försoningsgärningen varje dag. För Allan och Ing-Maj Melin är påskens budskap och känsloregister trons kärna. 31.3.2021 kl. 08:30

Påsk. Fredrik Kass skriver om nya skidor och nya chanser. 31.3.2021 kl. 08:30

korsholm. Påskvandringen i Korsholm var tänkt som ett större samarbete mellan flera församlingar. Men coronaläget satte stopp för det. I stället för att resignera gjorde de anställda en enklare variant. 31.3.2021 kl. 08:30

Kristinestad. Torolf Back har ett hjärta för dem som behöver stöd och vill uppmuntra människor att göra saker tillsammans. 19.3.2021 kl. 16:10

Kolumn. Barns glädje, spontanitet och ärlighet är något som gör min vardag till fest. Tänk att få tillbringa dagarna med dessa underbara små människor! Visst finns det stunder som är mindre trevliga men de brukar nog utmynna i något bra de också. 19.3.2021 kl. 16:05

KORSNÄS . Hon är blomsterhandlare och har varit förtroendevald i över tjugo år. Levande och naturligt är nyckelord också för församlingsverksamheten. 19.3.2021 kl. 15:58

vanda. Camilla Koskinen har nyss börjat jobba som barnledare i Vanda svenska församling. Hennes medhjälpare är den sociala och glada hunden Luna. 17.3.2021 kl. 19:23

Kolumn. De är fredsälskande och milda, men det finns också en gräns. 17.3.2021 kl. 19:19

Borgå. Stängda barnklubbar på grund av coronaviruset är inte något man lägger på det positiva kontot. Men i Borgå blev resultatet att fler familjer tog kontakt! 17.3.2021 kl. 19:13

korsholm. Mats Björklund växte upp i Jeussen i Kronoby. Han är äldst av fyra syskon, van vid att ta ansvar. I april blir han kyrkoherde i Korsholm. 17.3.2021 kl. 19:07

Mest läst