Två dagar uppe i Langtang området! En vandring tillsammans med familjen Takko, Heikki o Anni med barnen Minttu (6), Santtu (4) och Siiri (2). Vi hyrde bil och körde upp i bergen till Syabrubesi, 120km på nio timmar.
Den bilresan var en upplevelse i sig. Båda vandringsdagarna gick vi i ca 9 timmar.

Den första dagen följde vi Langtang floden och korsade den två gånger på fina hängbroar. Solen gassade och det var skönt att kommain i skuggan, då vi gick genom en djungelliknande skog. Plötsligt hörde vi tjatter ovanför oss och fick syn på en hel hop apor i trädkronorna. Vi klättrade över jordras och korsade vattenbäckar på plankor. Stigen gick hela tiden uppåt och vi kom till snart barrskogsregionen och fick känna på doften av tall. Barnen njöt av att plocka med sig jätte tallkottar. Vilken kontrast till Kathmandu! Människan hör nog naturen till och det är i den vi kan förnimma Skaparen.  Stora "betongbilar" är annars en ny syn för oss i Kathmandu. Leran som byggnadsmaterial har bytts ut mot betong och dalen håller på att fyllas med stora betongkolosser. Nåja, tillbaks till naturen. Natten var kall i Lama Lodge och våra sovsäckar som är goda för +5 grader värmde inte alls.

På hemvägen, den andra vandringsdagen, gick vi på flodens norra sida. Den var så brant att stigen gick högt ovanför floden. Som högst var vi ca 1200m ovanför den. Vilka vyer! Snöklädda bergstoppar, hisnande stup ner till floden, som fick en att känna gåshud över hela kroppen. Vilken frihet! Man kände sig som örnarna som seglade förbi med mycket luft under vingarna. "Unga män kan bli trötta och mattas, ynglingar snava och falla, (gäller även en äldre man) men de som litar på Herren får ny kraft, de får vingar som örnar. De springer utan att bli trötta, vandrar utan att mattas". Jes.40;30,31.
På slutet av vandringen tog vi oss ner för en brant ca 900m. Följande dag körde vi tillbaks till Kathmandu. Efter att ha tagit oss över två stora jordras (vid ett tillfälle fick vi lov att stiga ur bilen) var det skönt att sitta i bilen. Åtminstone för mig, för jag måste erkänna att mina ben kändes som om jag gick på styltor. Vi var tacksamma för alla skyddsänglar vi hade på vägen, från början till slut. Tack gode Gud för de här dagarna!
PS. Den som är intresserad kan googla Langtang på nätet, det lönar sig!
Ben

Och här fortsätter Mia....

Ben och jag sitter med den blåa chokoplattan, du vet, bredvid oss och skriver på vår sista KP blogg. Det är inte varje dag vi unnar oss finsk choklad, men kanske just måndagen behöver en guldkant.Dagen började med dammtorkning. Ibland är det skönt att genast se resultat av det man gör. I morse kändes de senaste fyra dagarna uppe i bergen mycket avlägsna. Vårt mötesrum i övre våningen var täckt av tjockt vägdamm och snart skulle videokursens deltagare anlända. Som av ett under hittades dataprojektorns sladd på nolltid och jag fick t.o.m. projektorn att samarbeta med datorn. Kanske ett ännu större under. Sedan fick jag själv sitta som elev och lära mig filmmakarens abc.
I övermorgon blir det shooting av "Aamako maya" i Mangalbazaar med Bimala, Ramesh under Christinas ledning. Visst har vi tagit oss vatten över huvudet att på en eftermiddag filma in en "En moders kärlek", men Bimala brann för just det ämnet och den elden ville inte jag släcka. Bimala har sett alldeles för många flickor
som gifts bort i lägre tonåren och vars män inte sätter ett enda strå i kors för att försörja hustru och barn. Vi får se hur vi ror i land med detta.

Resten av dagen gick åt till att planera kommande dagar och veckor med snudd på julen. I början av december sjunger vi De vackraste julsångerna på finska ambassaden och för de flesta av oss är årets julinsamlingsmål mer än angeläget - att ge barn möjlighet att lära sig läsa och skriva. I våras när jag tillsammans med Jan Hellberg och Peter Hilli valde sångerna till Finska Missionssällskapets jubileumshäfte hade jag ingen aning om att jag skulle sitta med häftet i hand här i Kathmandu. Livet bjuder ibland på stora överraskningar.

Månaden har gått snabbt. Du har fått följa med oss till jobbet, kyrkan, på djungelsafari, på vandring i bergen och lite till. Det har gjort oss gott att få sätta ord på det vi tagit in, i form av syn-,ljud-, doft- och smakintryck. Underbara sinnen som vi fått som gåva av Gud. Jag hoppas för egen del att jag i vardagen allt bättre kunde upptäcka Guds fingeravtryck och dela med mig av dem, "se och smaka Herrens godhet" i psaltarpsalmen 34.
Den är annars värd att läsas i sin helhet.

Om du inte ännu hittat oss på fb så finns vi under namnet Westerlings i Nepal,
på adressen http://www.facebook.com/#!/WesterlingsiNepal
Vi skriver också brev som du kan beställa via britt-helen.lindman@finskamissionssallskapet.fi
Breven kan du få antingen per epost eller per vanlig post.Oj då, nu tycks chokoplattan vara slut. Får sätta punkt och tacka dig för att du velat följa med oss. Allt gott!
Varma hälsningar från Mia och Ben Westerling