Bloggarkiv

Jani Edström
Jani Edström
Jag som gör bloggkalendern har levt drygt 50 år, är gift för andra gången, har fem barn och jobbar i Helsingfors. Hela mitt liv har jag bott i Finland. Dessutom har jag har fått resa en del och träffat människor mycket intressantare än mig själv. Jag betraktar mig som en sorts ekumenisk springpojke som rycker in där det behövs. Kallar mig också jazzpastorn och ser livet som en rad improvisationer kring ett givet tema.

Lucka 11. Tro hopp och kärlek

11.12.2012 00:01

Kardinaldygderna tro, hopp och kärlek lyser som vanligt upp Storgatan i Jakobstad inför julen.
Också många fönster pryds av de tre symbolerna så här i advent. Traditionellt är de röda, men nu har också en vit variant av korset, ankaret och hjärtat lanserats. Undrar vad folk tycker om dem?

Julen förknippas ofta med det flummiga uttrycket ”godhet”, julens egen trevliga, men något odefinierbara kardinaldygd. Sen finns det andra mindre juldygder. Barn ska vara ”snälla” (synas men inte höras) vuxna ska vara ”givmilda” (ge barnen det som de tror att barnen vill ha). Julens uppbyggliga berättelser, ofta i urvattnat disneyformat, vill göra oss till ”bättre människor” (vad det nu sen betyder).

Att sträva efter godhet är ju inte helt fel. Givetvis inte. Alternativet förskräcker. Tänk om julfirandet istället skulle utveckla den mörka sidan oss, ge näring åt vårt habegär, fresta till impulsköp, skapa övertro på reklam och få oss att stänga in oss i vår egen mysbubbla. (Tänkt ironi).

Realitycheck.

Det där med att människan av naturen är enbart god kan vi glömma. Endast Gud är god, säger
Jesus. Däremot vill Gud att vi ska bli heliga. Vad det betyder tar det ett helt liv att lära sig. Men målet är det som Bibeln kallar Andens frukter:
kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Allt det som man behöver för att bli en god musiker. Eller lärare. Eller svetsare. Eller rörmokare. Eller präst. Eller bara människa.

Tro, hopp och kärlek är inget vi föds med. Det är något vi lär oss. De är egenskaper vi kan tillägna oss i det dagliga mötet med Kristus och i mötet med varandra i kyrkan. Så i stället för att sjunga ”morsgrisar...” så kan vi sjunga ”helgon är vi allihopa, jag med och du med”. Utan att varken skämmas eller tro för mycket om oss själva. Mera som ett hoppfullt konstaterande.

Att vara kristen är att drivas av kärlek till Gud (hur konstigt det än låter), en kärlek som kanske kan jämföras med Merlins (Jack Nicholson) replik i filmen As good as it gets: ”You make me want to be a better man.” (ungefär "Du gör att jag vill bli en bättre människa").

Speglat i filmens berättelse förstår jag bättre vad som menas med uttrycket ”bli en bättre människa”. Det betyder att jag accepterar mig själv som den jag är, med alla fel och brister (med kyrkans ord: bekänner min synd och tar emot Guds förlåtele och upprättelse), och utifrån den insikten ägnar mig åt att göra livet bättre för någon annan (med Bibelns ord:  lär mig ’att älska min nästa som mig själv’.)

För det behövs det verkligen både tro, hopp och kärlek. Inte bara som prydnader i julfönstret.

Marika Slotte
12.12.2012 18:28
Hej Jani och tack för fina synpunkter! Jag håller helt med dig, det finns STOR okunskap och enormt mycket tråkiga fördomar hos vissa s.k. "antikristna" (får man använda det ordet...?).
Marika

betraktat. Kanske kan vi, på samma sätt som den lame mannens vänner, bära fram oss själva och varandra inför Gud? 6.10.2024 kl. 14:06

POLARISERING. Att tycka om människor som delar våra värderingar är naturligt, och det kan vara riktigt bra för samhället! Men om vi börjar tycka allt mer illa om ”de andra”, de som inte är, eller tycker, som oss. Då polariseras vi. Forskarnas råd för att inte bli så svartvit: umgås med någon som inte tycker som du. Ni behöver inte omvända varandra. 4.10.2024 kl. 20:22

Personligt. När Tove Uvemo Söderbäck var tonåring hade hon inte tid att bli konfirmerad. När hon senare i livet tog tag i saken förändrade det hennes livsbana. Nu studerar hon för att bli diakon. 3.10.2024 kl. 13:53

kallelse. När Fanny Sjölind var föräldraledig för tre år sedan insåg hon vad hennes kallelse var: Att kombinera tron och sången. – Och att följa Guds vilja i det vardagliga och att använda de gåvor jag fått. 2.10.2024 kl. 19:28

PANIKÅNGEST. Han vet precis när det började. Han var 23 år och det var några dagar efter att han och hustrun Maria gift sig. De skulle äta middag vid en restaurang vid Replotbron. 1.10.2024 kl. 21:36

Personligt. – Jag tvivlar ibland på både Gud och på konsten. Däremot tror jag starkt på att vi ska dela våra frågor och tvivel med varandra, säger Marika Westerling. 25.3.2025 kl. 17:10

METODISTKYRKAN. Nya biskopen Knut Refsdal valdes att leda Metodistkyrkan i norra Europa – fast han sedan i fjol jobbar i en luthersk församling i Norge.. 4.4.2025 kl. 10:45

SAKNAD OCH SORG. När Johanna Evensons pappa plötsligt gick bort i en stroke förlorade hon en av de viktigaste personerna i sitt liv, den ständiga lyssnaren, den trygga basen, familjens nav. – Jag har tänkt sörja honom hela livet. Det kommer inte en dag då jag inte sörjer honom. 3.4.2025 kl. 10:00

Personligt. Migrationsforskaren Tobias Pötzsch växte upp i Östtyskland och Kanada, och har nu bott över halva livet i Finland. Han har upplevt rasism och orättvisor, men också skönhet, lycka och jämlikhet. 1.4.2025 kl. 15:45

NY I USA. Heidi Storbacka med familj blev erbjudna, via den firma hennes man jobbar på, att flytta till USA under en begränsad period. – Jag älskar äventyr, så vi tackade ja direkt. Jag började söka jobb redan förra året – att bli hemmafru var inte aktuellt. 1.4.2025 kl. 13:28