Ett svar

Tack för alla kommentarer ni skrivit! Ska snart försöka lära mig hur man svarar på dem och förhoppningsvis får ni snart de svar ni förtjänar.

Den enda som ställt en konkret fråga i sin kommentar är Daniel J som nu ska få ett svar. Hans kommentar lyder:

Hej Amanda Intressant att läsa din blogg. anar att det finns en tanke bakom din presentation och fotot som jag hoppas att du skriver mer om. Jag tycker att det går lite stick i stäv mot det du skriver. Men det kanske är meningen? Jag tänker på att du identifierar dig först och främst som mamma (just nu) och väljer ett foto där du håller ditt barn. Sen också att du väljer att kalla dig prästfru och säger att det är en stor del av den du är. Det provocerar mig mer än själva bloggtexterna.. =)

Och ett riktigt kort svar av mig kunde lyda såhär: Kära Daniel J! Mitt val av foto och det faktum att jag kallar mig prästfru är till för just precis sådana som dig, så att det säkert finns något för alla att provoceras av. =)

Ett lite längre och lite sannare svar av mig kunde lyda såhär:

Enligt mig finns ingenting i mina bloggtexter eller i mina åsikter som är svårförenligt med att jag just nu känner mig som mamma mera än som något annat. Jag är för tillfället på heltid hemma med min son som i skrivande stund närmar sig tre månader och har varit mammaledig sedan början av september. Att vara hemma med en frisk och nöjd bebis är rosenskimrande underbart och jag stornjuter av den tillvaro som just nu är min, och/men jag är onekligen väldigt mycket mamma nu eftersom jag inte gör speciellt mycket annat för tillfället. Jag tror att alla föräldralediga vet vad jag talar om och jag tror att det får och kanske till och med måste kännas så i den här livssituationen. Jag ställer dig en motfråga: exakt vad i mina bloggtexter strider mot att jag trivs med att vara hemmamamma just nu?

Och angående bilden... Jag kunde ju skylla på Kyrkpressens redaktör som hade tillgång till bilden och valde den. Det är alltså inte min egen bild eller mitt eget val, även om jag naturligtvis fick godkänna den. Men det är egentligen helt onödigt att påpeka det där. Jag kunde istället säga att jag helt enkelt tycker om bilden. Jag tycker om ljuset och färgerna och att den är enkel. Och jag tycker om att min son finns med där eftersom jag är så sjukt svag för honom.

Och angående att jag kallar mig prästfru... Av någon anledning verkar jag stämma ganska dåligt överens med folks uppfattning om vad en prästfru är och/eller borde vara och därför tycker jag det är fräscht att kalla sig så. Jag är dessutom enormt lycklig över att få vara gift med den bästa man jag vet och därför lyfter jag gärna fram det faktum att han är min. Och en sista orsak: få saker leder till lika okonstlade och spontana samtal om tro som att säga att man är prästfru. Och onkonstlade och spontana samtal om tro är något av det allra bästa jag vet.

Hoppas du fick svar på dina frågor och att du fortfarande känner dig åtminstone lite provocerad. Annars blir det ju så tråkigt. Tack för att du läser den här bloggen, Daniel J! Och tack för att du kommenterade. Du verkar vara den enda man som gjort det hittills.