1. Jag såg filmen Krigsseilerne på bio. Alla måste se den, okej? Både jag och Markus grät vid flera tillfällen under de 2,5 timmarna vi befann oss i biosalongen. Vi gick hela vägen hem och pratade knappt med varandra, så tagna var vi. Det är en film om andra världskriget – och hej, sluta inte läsa nu. Jag gillar inte heller krigsfilmer men det här var nåt annat. Den handlar om de som for ut till sjöss och ofrivilligt blev indragna i krig. Det fina med filmen är relationerna, reaktionerna och känslorna. Och så är den delvis filmad i Bergen, vilket ju är ganska fett. Norges dyraste film genom tiderna, sa någon också.
   
2. Jag har besökt simhallen här. Förr älskade jag att simma. När jag bodde i Vasa så gjorde jag det dessutom ganska regelbundet, men då bodde jag i och för sig granne med simhallen så gjorde ju det hela enklare. I Helsingfors fick jag aldrig riktigt in vanan. Men nu har en ny era har börjat. Jag har börjat simma igen. För mig är det ett av de bästa träningssätten. Det är kul, skonsamt för kroppen (har knän som bråkar ibland, typ om jag springer) och man får basta efteråt. Jag är ju ingen storbastare och jag trodde verkligen inte att jag skulle sakna att basta här i Norge – men jag gör det. Förra veckan när jag satt i bastun efter simningen blev jag nästan en ny person. Det gör nåt med en ändå!
   
3. Jag har fått ett jobb. Jag och Markus kom överens om att första året i Bergen skulle jag fokusera helt på studierna, vilket jag gjorde. Nu på hösten skulle jag söka jobb. Det första jobbet jag sökte fick jag också! Jag har bara kontrakt till slutet av året, men det gör ingenting. Allt är hemåt, som man brukar säga. Så nu jobbar jag 20 procent i veckan med innehållsproduktion i form av text, bild och illustrationer. Det är livsförändrande efter 1) jag kommer in på arbetsmarknaden i Norge, och 2) jag får lön.

En blick på den kommande veckans temadagar antyder en viss – årstidsrelaterad? – fixering vid mat och födointag. Nästa söndag är det både Världslivsmedelsdagen och Världshungerdagen, dagen före det firar vi Fetaostens dag och inkommande fredag är det Räkmackans dag (i Sverige). I morgon uppmärksammas Äppelmustens dag och idag Den finlandssvenska matkulturens dag OCH Internationella öl- och pizzadagen. Det börjar vara mat i mesta laget men jag applåderar, mer eller mindre, dem alla. Även Sockerfria dagen inkommande tisdag.

Det är inte så märkligt att begreppet slow food, som ett slags proteströrelse, har uppstått i en tid och en kultur där allt ska ske snabbt, även mattillverkningen och tyvärr också själva ätandet. De fulla butikshyllorna utmanar min lättmanipulerade kropp och flirtar hänsynslöst med mitt bräckliga psyke. Dignande snabbköpsdiskar bäddar för överfyllda matkassar och lite längre fram även för ymnigt bioavfall. Och även om min överkonsumtion sannerligen inte är något nytt fenomen har jag tydligen inte lärt mig speciellt mycket om rim och reson.

Nånstans i den moderna kulturens virvlande strömmar har jag tappat greppet om verkligheten och tidvis låtit mig flyta med i ett allt snabbare tempo utan att riktigt veta vart jag är på väg. Min pensionärskropp protesterar visserligen allt vildare mot häftiga rörelser och snabba förflyttningar men pensionärspsyket suktar fortfarande efter nya upplevelser, meningsfulla menylistor och helt vanlig varm vänskap som kräver tid och utrymme. Det sliter och drar i två olika riktningar och sånt vet man ju hur det slutar.

Tillvaron börjar slira. För att undvika alltför stor fixering vid mat och mellanmål sätter jag den återstående energin helt medvetet på att skriva och tänka, fotografera och forma. Men jakten på ord kräver självfallet energi och den får jag från ett kex här och en pirog där. Långa meningar, även meningslösa sådana, kräver likaså sin tribut och plötsligt står jag där vid spisen och blandar ost och must och öl och finlandssvenska strömmingar utan större åtskillnad (nej det gör jag inte på riktigt, men kanske symboliskt).

Min obefintliga poäng är att jag befinner mig i ett ekorrhjul: det snurrar tidvis ganska häftigt men jag kommer ingen vart. Mat mättar visserligen Kroppen tillfälligt, och ordrika meningar tillfredsställer Psyket ibland. Men Anden har en helt annan syn på detta med födointag och skaparbehov. Där räcker det med en droppe vin och en brödsmula – och temadagen Evigheten öppnar sig i hela sin obeskrivliga härlighet.

Jag har funderat mycket på vad det betyder att lita på Gud och vad det innebär att han hjälper mänskor i svåra tider och lidande. Jag tänker att man kan dela upp sättet att tänka på i tre förhållningssätt.

En grupp verkar tro att om man är kristen så drabbas man inte av sjukdom och sorg. Den här gruppen marknadsför ofta kristen tro med att man genom tron får en massa fördelar i livet. Det finns förstås bibelställen som man kan ta fast på, som ”Be så skall du få” med flera, men jag tänker att helheten i Bibeln inte talar för att tron skulle vara någon portal till ett lätt liv utan sjukdom och sorg. För att inte tala om världshistorien och våra egna livserfarenheter, där de mest fromma människor en känner, råkar ut för flera hemskheter efter varandra. Man kan alltid förstås påstå att människor som är kristna och t ex inte blir helade från någon dödlig sjukdom bär på någon synd eller inte tror tillräckligt. Trots att jag inte är teolog påstår jag att de här argumenten inte håller teologiskt och framför allt är de en hård och blind förnekelse av verkligheten. Ibland önskar jag att jag kunde leva med dylika skygglappar framför ögonen, men egentligen vill jag det inte, för det verkar medföra en stor risk för att antingen ens tro eller hela ens värld skulle gå sönder ifall det kommer sjukdomar och lidande in i ens liv. Jag tror på att Gud kan göra under, men han verkar inte göra dramatiska under så hemskt ofta.

En annan grupp vill trösta och poängtera att allt kan få en mening, att Gud kan förvandla lidande till glädje. ”För den som tror samverkar allt till det bästa”. Och visst kan det vara så också. Men man skall vara oerhört försiktig med att ge dessa ord som tröst. Ingen förälder som har förlorat sitt barn skulle välja något annat än att få barnet tillbaka, hur mycket en än fått tröst av andra eller mognat av erfarenheten. Det att man kan leva vidare och på något sätt acceptera att livet kan vara så här oerhört orättvist och brutalt är en stor nåd. Ifall den som gått igenom något hemskt själv kan tala om något gott som kommit ut ur det är det en stor sak, men man skall inte försöka trösta någon med de här orden. Allt har inte en mening, skriver Tomas Sjödin. Och jag tror honom.

Så vad finns det kvar för hopp hos den kristna? Trots att det kan verka som om det är en förminskning av Gud så tänker jag ändå att hoppet är att erkänna att vi inte förstår så mycket av Gud, men att vi får lita på att Gud går vid vår sida och tröstar och hjälper även när det inte känns så. Det är en tro, det är ett hopp, det är en kärlek. Ofta hjälper hoppet inte så mycket som en skulle önska, men att tillsammans dela varandras bördor och be för varandra hjälper lite. Det ger någonsorts grund att stå på, även om hela livet känns kaotiskt. Och om det kallas att lita på Gud för lite, må det vara hänt. Jag är ganska säker på att han inte håller det emot mig.

Jag hittade ett recept på fröknäcke på Instagram. I ungefär ett halvår har jag lagat fröknäcke en gång i veckan och alltid nått olika resultat. Har jag i brödet för länge i ugnen smakar det (och luktar brända) popcorn, har jag inte fått till "svällningsprocessen" blir brödet antingen segt och hårt eller så frasar det sönder direkt man rör det.

Men igår lagade jag det perfekta fröknäcket! Och det ska jag dela med er nu.

Det bästa fröknäcket

Blanda följande:

1 dl pumpafrön
1 dl solrosfrön
ca 1,5 dl sesamfrön (skalade!)
1 dl potatismjöl

Blanda i 0,5 dl olivolja. Häll i 1 dl uppkokat vatten när oljan är helt inarbetad i blandningen. Vänta 5 minuter och rör sedan om för att se om blandningen "svällt" eller inte. Om inte, lägg till lite mer sesamfrön och vänta 5 minuter till. Då borde smeten ha nått perfekt konsistens. Perfekt konsistens = en aningen svälld smet som varken är stenhård eller rinnig.

Bred ut smeten över en plåt klädd med bakplåtspapper. Finast resultat får man om man kavlar ut smeten – lägg bara ett bakplåtspapper mellan smet och kavel. Strö sen över lite flingsalt (och kardemumma om du vill spice it up!) och grädda i ugnen i 50–55 minuter på 150 grader.

Fröknäcke är livets upptäckt för mig. Jag älskar skiten! Det är gott, enkelt och billigt. Fröna i receptet går att byta ut men då kan jag inte lova att knäcket blir perfekt. Change it up på egen risk helt enkelt.

Visst, det råder frid och fred på många ställen runt klotet, det får jag inte glömma eller förbise, och jag omges av människor som även har andras väl och ve för sin närmsta blick. Jag känner av godhet, värme och omsorg, en omtanke som jag kunde och borde svara på mycket mera aktivt. Min vardagskokong är en självkonstruerad skyddad verkstad där jag nästan oantastlig fyller dagens minuter och timmar med att ordsätta tankar och känslor, bildsätta min omgivning och, ibland, även tonsätta en och annan rimmad vers. Jag är priviligierad som har hem, skydd och vänner. Av de sistnämnda lystrar den mest försynta och ihärdiga till namnet Tystnaden.

Men just i denna tystnad, i detta introspektiva grävande och rotande, stöter jag gång på gång på mörkare varelser, blinda skuggor och ångestspöken som tydligen uppmuntras av mina aktiviteter under huden. En stund härjar de nästan fritt men efter ihärdiga och medvetna räder i tankesnåren tror jag mig ibland kunna tämja dessa vilddjur, åtminstone behjälpligt och tillfälligt, med ord, bilder och toner. Men det är ett slit utan slut – ingen kreativitet utan ett dunkande hjärta och en blankglänsande panna.

Och i denna aktuella våldsbenägna och gränshänsynslösa vardag tänker jag: är fysiska och psykiska övergrepp ett resultat av bristfällig träning i självanalys och nyfiken inåtvändhet? Kanske många av dessa våldshandlingar i själva verket är ett uttryck för en oförmåga att se och ta ansvar för sina egna inre skuggor och demoner och som resulterar i att man i stället projicerar obehaget och olusten på andra? Eller handlar det om en mer eller mindre omedveten reaktion på en snedvriden andlig verklighetsuppfattning där Gud ses som en ondskefull nordkoreansk, eller rysk, diktator som finner en pervers njutning i att se människor lida? Om jag är utlämnad till mitt eget öde kan jag ju bete mig hur som helst.

Idag är det Mikaelidagen men också Internationella ickevåldsdagen till minne av Mahatma Gandhis födelsedag. Gandhis ickevåldsmantra och ärkeängeln Mikaels kamp mot tillvarons mörka makter påminner mig om – hur viktiga olika konkreta åtgärder än är för att bekämpa övergrepp och aggressioner – att den viktigaste drabbningen sker i mitt eget inre. Innan jag kan frälsa världen måste jag möta mina demoner, våga se min egen potentiella ondska i vitögat. Och med änglars hjälp domptera den. Annars är jag bara en lika god kålsupare som Kim Jong-un, Vladimir Putin och Mao Zedong.

Den sistnämndas skugga blir jag dessutom aldrig kvitt.