"Vi stapplar fram i mörkret, när ljuset finns runt omkring oss"

Det här är ett citat av den spanska 1500-talsförfattaren, poeten och munken Johannes av Korset. Han kallas av många den största gestalten inom västerländsk spiritualitet och kopplas ofta till ett lite respektingivande och till och med skrämmande uttryck som "själens dunkla natt".

Jag ska inte här gå djupare in på vad de orden innebär enligt Johannes av Korset eller på hans spiritualitet överlag, jag vill bara lyfta fram den inledande frasen som något att suga på och fundera på. Fast Johannes av Korsets andliga cirruculum vitae (kan man ens säga så...?!) är mäkta imponerande har jag förstått att han var en andlig ledare som sökte förening med Gud i det vardagliga livets tröttande enskildheter och krav. Jag tycker hur i alla fall hittills att jag har känt igen i mig i många av hans ord och tankar.

Med handen på hjärtat, visst kan vi nästan alla märka att vi tar många personer, saker eller aspekter i livet för givna? Det kan handla om någon i familjen eller en kollega som alltid finns där när vi behöver det, men vi har blivit blinda för det. Det kan handla om vardagsval eller utmanande livsval där vi bankar huvudet i väggen utan att se en lösning, fast det kanske i efterhand är förvånande att vi inte då såg det rätta eller kloka valet.

Det kan också, och det är det här som nyligen fick mig att tänka på de inledande orden, handla om att jag som andlig vandrare stapplar fram i ett mörker av distraherande onödigheter. Fast jag känner en längtan och ett behov av mera plats, tid och utrymme för en levande kristen andlighet fyller jag ändå så lätt både kalendern, mitt hem och mitt huvud med saker som kommer i vägen för det.

För att tänka som Johannes av Korset, så går jag alltså trots min längtan omkring i ett distraherande mörker, fast Gud i all enkelhet inte frågar efter så stora ansträngningar. Guds ljus finns alltid där, genast intill mitt mörker och intill min längtan. Jag ska bara se det, så kan jag börja vandra mot - och i - det ljus som alltid finns omkring mig.

När de globala katastrofmattorna lägger sig över min vardag, när den envisa covid-hostan bara kan tystas med etylmorfin och de sociala kontakterna begränsas till några korta hälsnings- och hälsorepliker med grannar stående på respektfullt avstånd, ja då vet jag vad klockan är slagen. Lägg därtill en småsvettig maskfylld sommar, inhiberade ut- och inlandsresor och klena finska resultat (med vissa undantag) i internationella idrottstävlingar och jag förstår att inte ens en tillfällig tröst av meteorologisk, turistisk eller sportslig karaktär hade kunnat dämpa min sakta mak tilltagande livsleda.

Nej, inte livsleda – det var bara allitterationen som lockade med det ordet – men nog en svårgripbar oro över denna världens tillstånd och de ofantligt många problemkomplex som väver in sig även i min tankevärld. Jag har fullt sjå att skilja det ytliga från det väsentliga, det självupptagna från det altruistiska. Jag är visserligen en stor vän av expressiva svartvita fotografier men när liv och debatt utmynnar i ett färglöst antingen-eller-resonemang drar jag öronen åt mig. Och jag söker febrilt efter en ledtråd, helst ett elegant tankehopp och en fjädrande motvikt till all denna förnumstiga, självförhärligande och hjälplösa retorik som fyller tidningssidor och flimrar förbi på sociala medier.

Och det slår mig att klimatologiska katastrofprognoser, maktfullkomligt vapenskrammel och politiskt rävspel blir omöjliga att bära och genomskåda utan någon form av fantasins flykt och lätthet. Vardagens vånda måste åtminstone delvis ersättas och betvingas med humor och värme. När vi i dag firar International Read Comics in Public Day tar jag följaktligen Snobbens tjocka 50-årsbok Ett guldjubileum (utkom år 2000) under armen och sätter mig här på Andberget och försjunker i Kalles, Linus, Gullans och alla de andras lilla värld, som på många sätt är mycket större än min egen. De eviga frågorna om matskålens betydelse, kärlekens nödvändighet och framgångens illusioner speglas med glimten i ögat när Snobben och hans kompisar, inklusive den småvimsige Woodstock, ställs inför tillvarons oundvikliga utmaningar och krassa realiteter.

För den livsgärningen tror jag att deras upphovsman Charles M. Schulz (1922–2000) postumt har tilldelats en glimrande glädjegloria i himlen.

Hamnade med i en diskussion om barnfria bröllop. Valde den höga vägen och inledde inte min taltur med att konstatera att barnfria bröllop är för människor jag antagligen inte vill umgås med, för det skulle antagligen ha skapat dålig stämning bland diskuterarna.

Det är dock min åsikt i ämnet. Ifall någon ordnar en glad familjefest, är det ju minst sagt konstigt om inte barnen får komma med. En fest som inte klarar av lite babyskrik och någon femåring som fäller sin glassportion på golvet är inte en glad fest. Det är snarare ett välregisserat kostymdrama. Inget fel med kostymdraman men jag tycker inte att de har något med en familjefest att göra.

Naturligtvis har jag förståelse för tanken om att när man för en gångs skull får ordna en fin fest och satsar storkovan på det, vore det trevligt om allt gick enligt manus. Genom att ta bort småbarn ur ekvationen blir det mera sannolikt att allt går enligt manus. O andra sidan har barn på fester en förlösande och uppmjukande inverkan på stämningen, vilket många fester kunde behöva. Kanske blir det lite mindre råsupande när barn ännu finns i festlokalen.

Nu är jag ingen bröllopsplanerare och antar att det finns en myriad av argument för barnlösa bröllop. Bra så, vore ju konstigt om vi alla tyckte lika.

För mig känns det bara konstigt att bli bjuden på en glad fest, som ju med viss sannolikhet hör ihop med framtida familjebildning, och inte ta med barnen dit eftersom de stör eller rubbar planerna eller vad nu än orsaken är. En kostnadsfråga kan de inte vara, för det lilla barnen äter och dricker (saft) är ju inte i proportion till allt de vuxna förtär under tillställningen.

Som sagt, det finns säkert orsaker jag inte förstår men tycker att det är konstigt med barnlösa bröllop.

Må väl. Och ordna ditt bröllop barnlöst om du vill, det är naturligtvis ditt val och din fulla rätt.

Nu är jag hemma i Bergen igen. Jag var borta så länge att jag nästan hunnit glömma att jag bor här. Och hur vackert det är!

Flera intensiva veckor ledde fram till en väldigt påfrestande roadtrip från Stockholm till Bergen igår. Jag och Markus tog båten från Åbo till Stockholm i söndags efter ett bröllop i Vanda på lördagen. Årets fjärde och sista bröllop förresten! Båten var i hamn 6.30 och då började vi köra.

Allt gick smidigt på svenska sidan. Strax före gränsen till Norge storhandlade vi som äkta norrmän och körde sedan vidare in i landet före kl. 15. Vi var vid gott mod. Så vi bestämde oss för att köra scenic route i Norge, inte rakt igenom landet, utan lite norr om mittlinjen. Kul, tänkte vi tills vi nådde första vägbygget och fick vänta 40 minuter på en så kallad ledebil som skulle guida oss och de andra bilarna på en lång omväg.

På ett annat ställe fick vi vänta 20 minuter. När jag tog över efter sista laddningen hamnade jag köra efter en ledebil fem eller sex gånger. När vi kom hem var klockan 3.24. Så det tog oss bara 21 timmar (i stället för ca 16 timmar som vi hade tänkt).

Efter det sov jag tre timmar och gav upp efter halva skoldagen. När jag kom hem nappade jag i en och en halv timme ungefär. Och hela dagen har jag varit helt groggy. Tror inte vi kör hela rutten på en dag fler gånger. Och ja! Det har jag kanske inte sagt – vi har köpt en Tesla! Med lilla Clion hade vi nog aldrig orkat köra så långt...

Så lär författaren Astrid Lindgren och hennes systrar ha inlett sina telefonsamtal, för att liksom ha det ämnet avklarat och kunna gå vidare till annat. Förra veckan hade jag själv orsak att riktigt konkret tänka på döden när läkarna gav min mamma några sista dagar att leva. Om en äldre människa har lunginflammation och svårigheter att svälja som inte kan åtgärdas, då finns inte mycket att göra, det förstod också jag. Att för första gången höra en läkare säga åt mig att en av min livs konstanter bara har några dagar kvar i livet var ändå… hmmm… vad ska jag ens använda för ord… upprörande.

Samtidigt som hjärtat bultade på för fullt var det som om allting stillnade och klarnade. Jag grät när jag ringde till pappa med budet, men tänkte på samma gång liksom kliniskt på vad som behöver göras – meddela jobbet om läget, meddela några nära vänner, säga något åt barnen under deras sista sommarlovsdag, packa ner tandborste, hastigt hoprafsad matsäck och byteskläder till mammas boende så att jag kunde vara där så länge som det behövdes. Så körde jag iväg den där tisdagskvällen, olycklig och oviss om hur de närmaste dagarna skulle bli.

Min sega mamma gjorde överraskande nog come back från lunginflammationen, sakta men säkert började hon få ner både sylt, bärsoppa och fastare föda. Vi omkring henne pustar ut. Men jag kan inte glömma känslorna och reaktionerna under de där dagarna som vi trodde att var de sista tillsammans med henne.

Det påpekas allt oftare att dagens människor är distanserade från döden, många saknar någonslags naturlig kontakt till döden eller döda människor. Visst har jag haft släktingar och vänner som dött, men länge var nog kontakten till döden också för mig ganska svag. Jag var ung vuxen när t.ex. min farmors syster dog. Jag hade många frågor: Vad händer med kroppen på sjukhuset efter att en människa dött? Vem är med den döda? När är sista stunden för anhöriga att vara med den döda? Var väntar den döda på begravningen? De sakerna kändes känslodarrande viktiga, men jag hade ingen koll alls på sådant.

Jag har de senaste åren kommit på mig själv med att liksom i tankevärlden öva på att min mamma eller pappa dör. Jag fattar ju att jag inte kan förbereda mig eller helt förutse hur det blir och hur det känns, men jag utmanar mig ibland med att i tankarna umgås med frågor och situationer kring deras död. Jag har inte ännu kommit så långt som att göra det samma med min egen död, vad gäller sådant praktiskt som man nu kan tänkas ha möjlighet och intresse att påverka eller underlätta för de närmaste.

Jag vill också gärna prata med våra barn om döden. Utan att det blir dramatiskt och angstigt försöker jag med jämna mellanrum få in i vardagssnacket något om en bekants död, något om när min farmor dog eller hur det går till på begravningar. Inte för att skrämma upp dem, men för att varsamt träna dem i att också mitt i livet tala om och tänka på döden.