Kundvagnen av modell svårmanövrerad bilvagn för barn rullade envist och tungt åt höger. Två-åringen hade redan klivit ur förarhytten och styrde målmedvetet stegen åt vänster mot lösgodishyllornas lockande lock och innehåll. Då fastnade min blick på produktställningen fylld med presentkassar.

En av kassarna var prydd av tecknade tvättlinor där det hängde hjärtan av olika slag. Ett var rött, ett bestod av en vit ros och andra vita blommor, ett annat hjärta var lite abstrakt färgat sådär som fläckiga fågelägg. Och så var det Kristi törnekrona-hjärtat.

Jag ignorerade att barnet nog nu hade hunnit fram till lösgodishyllorna, tog mig ändå en närmare titt. Det visade sig vara ett hjärta liksom hopsnott av tunna kvistar, lite så där som dörrkransar av påskris. När vi väl hade betalat i kassan och var på väg hem kunde jag ändå inte bli kvitt tanken på Kristi törnekrona formad till ett hjärta.

Jag har sedan dess tänkt mycket på det där spretiga hjärtat på presentkassen i närbutiken. Jag har googlat ’Kristi törnekrona’ för att kanske få en bredare och djupare insikt i vad törnekronan anses stå för och brukar symbolisera. Jag hittade nyfiket både väldigt akademiska redovisningar, väldigt katolska betraktelser och fasligt flummiga eller dålig översatta texter, men insåg sedan att jag inte nödvändigtvis behöver långa förklaringar och teologiskt finlir.

Medan jag smälter fraser och tankar från webbtexterna och några böcker här hemma i hyllan är jag fortsättningsvis i all enkelhet kvar i min första spontana tanke där vid presentkassarna: tänk så fint med symbolen för det lidande Kristus tog på sig för vår skull formad till kärlekens symbol!

Jag har upprepade gånger fått frågan: Hur har din gudsbild förändrats efter att du fick hjärnblödningen?

Jag har alltid sagt: Inte egentligen så mycket.

Jag skrev i boken "Ett blodkärl som brast" så här: "Min gudsbild har inte rubbats. Om det finns en Gud så tillåter han hjärnblödning. För mig är det självklart."

De raderna skriver jag fortfarande under. Men, medan tiden har gått, förstår jag att för mig är Gud de svagas Gud. Gud deltar i världens lidande.

Nutidens människor har det så bra att de inte behöver Gud till någonting. Jag var en av dem.

Får jag säga att jag har lidigt, när det finns så många människor i världen som lider så mycket mera? Jag vet inte. Men nu vet jag, åtminstone lite lite, vad lidande är.

Gud är de svagas Gud.

I helgen hade Markus planerat in en roadtrip. Vi åkte på fredagskvällen – via Peppes pizza (första gången för mig, det var gott) och sov i bilen ett par timmar från Folgefonna nationalpark. På vägen stannade vi vid ett vattenfall som man kunde gå bakom och kika på och så körde vi förbi Hardangerfjorden, vilket varit på min bucket list ett tag.

Att sova i bilen var inte så illa. Vi fällde ner baksätet och så hade vi med bäddmadrassen från vår säng och förstås täcken och kuddar. Och så fick man korva in benen i bakluckan och sova i sked för att rymmas. Bilen har camp mode så den hölls varm hela natten. Det enda problemet var att det, trots madrassen, var lite för hårt underlag. Det var inte min bästa natt i livet, men det gick bra och det var ju nästan gratis. Åtta procent av bilbatteriet gick åt under natten.

På lördag körde vi till närmaste butik för att gå på toa och köpa bröd. Vi försökte koka kaffe men hade glömt tratten till filtret hemma så det resulterade i många söndriga filter och kallt, kaffesumpsfyllt kaffe. Men kaffet gör vad det ska ändå, tänker jag. Sen körde vi mot vårt mål: glaciären.

Efter långa, smala och slingriga vägar nådde vi toppen. Och efter illamående, svindel och lock för öronen – man ska väl inte försköna allt heller? Den sista biten fram till glaciären måste man gå. Vi tog drömmiga bilder (förstås) och körde sedan ner igen. Ja, och så åt vi lunch nära toppen och jag glömde mitt skissblock med alla skisser från när jag började studera. Surt, men sånt händer.

Vi körde via Ikea på hemvägen och åt planteboller och köpte chips. När vi kom hem var vi trötta och slitna och tillbringade kvällen i soffan med chips och rödvin. Ganska perfekt egentligen! Just nu är jag himla glad över att få bo här. Fett fint.

Ibland blir det lite komiskt. När jag slår upp ordet ”drömmar” på nätet trillar en massa recept på småkakor fram på skärmen. Många kakor är förvisso drömgoda men somliga är så fantastiskt goda att det fått namnet Drömmar. De få gånger jag bakar blir resultatet oftast nånting som närmast kunde kallas Mardrömmar: platta sega saker som inte ska vara platta och absolut inte sega. När jag nu tänker på drömmar så tänker jag alltså inte på småbröd utan på den vanligen nattetid aktiva filmapparat som projicerar sina dramer under pannloben när kroppen sover.

Idag på världsdagen för drömmar – World Dream Day – slår jag ett slag för den drömska verkligheten. Och jag tar stöd i den franska psykoanalytikern Didier Anzieu (1923–1999) som med mina mycket förenklade ordparader förklarar drömmens väsen ungefär så här: Drömmen fungerar som ett slags retningsskydd runt den sovandes psyke och skärmar av de intryck dagen fört med sig. Men drömmen fungerar också som en känslig hinna mottaglig för mentala bilder – stillbilder lika väl som rörliga motiv. Ja, ibland kunde man kanske jämföra drömmen med en videosnutt eller en trailer.

Nästan alla människor drömmer, även om minnet av drömmen kan fallera. De enda som inte drömmer är spädbarn och psykotiska personer och det förklaras med att de inte kan skilja på vaka och sömn. Drömmens centrala uppgift är, enligt Anzieu, att dagligen återuppbygga det psykiska höljet. Att drömma är följaktligen oerhört viktigt med tanke på vår mentala hälsa.

Det här får mig att reflektera över samspelet mellan yta och innehåll. Kroppens spänst och styrka upprätthålls med fysiska aktiviteter men själ och ande söker i första hand sina näringskedjor under huden. Det måste rimligtvis innebära, bland annat, att mina medvetna fantasier och dagliga tankeströmmar på något förunderligt sätt beblandar sig med nattens drömbilder och kanske återuppstår som mer eller mindre medvetna insikter som hjärta och hjärna sedan fortsätter att processa – en gudomlig rundgång.

Och jag tänker: Gud talar visserligen ständigt till mig men kanske det bara är i drömmen som vi småsnackar så där riktigt otvunget – ja, det låter nästan som en lovsång (och här kommer dagens smått ansträngda ordlek) – som man ofta gör vid ett bord med drömgoda småkakor och varma drycker – Te Deum.

Jag har varit ensam i huset i en vecka. Markus åkte till Finland på måndag förra veckan och kom tillbaka i söndags. I torsdags fick jag migrän och kunde inte gå till skolan. På fredag hade jag fullt upp med allt jag inte fått gjort på torsdagen och jobbade hemifrån för att få ro till allt.

På lördag kom några kompisar från klassen till mig och jag skulle lära dem hur man sitsar. Folk vet inte vad en sits är här. Jag fick åta mig rollen som kökspersonal, sångledare och programansvarig/sitsledare. Det var skoj – jag gillar ju att hoasta!

Jag hade gjort en sittordning och förberett finsk mat (vad är finsk mat egentligen?). Temat var Finland och alla kom klädda i endera vitt och blått eller finska klädmärken. Jag hade förberett en frågesport och gjort ett litet sånghäfte. Och så lyssnade vi på finsk musik. Väldigt lyckat!

Men jag har ett problem; det är jobbigt att vara ensam hemma. Förr älskade jag att bo själv, det var det bästa jag visste. Men med åren har jag dels blivit mer beroende av min man och dels har jag blivit räddare. Jag vet inte helt varifrån det kommer, det där med rädslan alltså. Beroendet har med coronan att göra, tror jag. Då blev jag van vid att han alltid var där.

Jag kollade att dörren var låst säkert fem gånger varje kväll, även balkongdörren. Jag hade alltid på musik eller en Youtubevideo, podcast eller ljudbok. Om det någon gång var tyst runt omkring mig började jag höra konstiga ljud och tänkte förstås genast att det var inbrott i huset och att jag skulle bli kidnappad. Fastän jag vet att det knäpper i väggarna i gamla hus och att både väder och grannar hörs in till mig.

Jag satt också och oroade mig för att strömmen skulle gå och att jag inte skulle veta hur man orienterar sig i ett säkringsskåp. Eller att jag skulle utlösa brand i misstag och inte kunna numret till brandkåren. Det var inte heller långt ifrån verklighet när risgrynsgröten kokade över...

Nu är Markus hemma igen och ordningen är återställd. Men jag behöver nog öva på det där att vara ensam. Så här kan man ju inte ha det. Jag ser ju mig själv som en självständig individ. Tipsa mig gärna om hur man gör!