Andningsövningar. Det började med att jag hittade Wim Hofs guidade andingsövningar på Youtube för en tid sedan. I torsdags laddade jag ner hans app och har sedan dess gjort en andningsövning varje morgon genast när jag vaknar, följt av att jag dricker morgonkaffet och:

Kallduschar. Jag duschar som vanligt men avslutar med 1,5 minuter i kallt vatten. Det lär ju ska ha en hel rad olika hälsofördelar som man kan googla på om man är intresserad. Jag har märkt att kombinationen andas + kalldusch gör mig piggare och varmare i kroppen. Dessutom är det ganska så empowering att redan tidigt på morgonen känna “shit, tänk att jag klarade av det här! Jag kan göra vad som helst!”.

Telefonpausar. När jag blev sjuk förra veckan kände jag hur stressad jag blev av alla meddelanden av människor jag egentligen borde suttit och jobbat med just då. Jag behöll därför telefonen på ljudlös nästan hela veckan och det gjorde mig så mycket lugnare. För mig var det viktigaste känslan av att jag fick bestämma när jag plockade fram telefonen. I stället för att den plingar till med jämna mellanrum och jag automatiskt – och många gånger mot min vilja – rycks bort från det jag håller på med just då. Jag behöver heller inte vara tillgänglig och nåbar under alla dygnets vakna timmar. Bara den insikten är befriande på nåt sätt.

Rensar. Hittills har jag rensat i mitt klädskåp och bland smink och andra produkter man lägger på kroppen (och nu behöver jag gå på loppis för jag har inga kläder kvar). Det är få saker som får mig att känna mig så ny och befriad som när jag gör mig av med saker jag inte längre behöver eller mår bra av. Less is more.

Läser. Och jag älskar det! Det känns så där som när jag var liten. Det enda jag ville då var att försvinna in i böckernas värld – jag kunde inte sluta läsa. När mamma kom och tittade till mig på kvällarna låtsades jag sova för att sedan fortsätta läsa några kapitel till. Riktigt så underbart blir det kanske aldrig att läsa igen. Jag tror det finns både för många distraktioner och för många måsten. Men jag är åtminstone i närheten – och det räcker.

Hon bara uppenbarade sig där lunchtid med två kastruller soppa: rödbetssoppa som hon själv kokat och siskonkorvsoppa som hennes mamma kokat! Det hände samma morgon som jag mätt febern och gjort coronatestet och fått positivt. Soppa som räckte och räckte mål efter mål när sedan maken min fick feber och vår inneboende unga man från Iran fick feber. Där satt vi alla tre lunchtid och åt soppa. Skedarna klingade mot tallrikskanterna. Ingen orkade tala. Så gick var och en in i sitt rum och sov. Vid middagstid var vi där igen. Så förflöt dagarna.

När de två första sopporna faktiskt tog slut och febern höll i sig och jag grävt fram en burk nedfryst ärtsoppa och en burk nedfryst pumpasoppa och också de var uppvärmda och nersörplade av oss i våra hängiga morgonrockar och rufsiga hår, ringer det på dörren och där står en annan god mänska och räcker mig en kastrull med en mustig nykokt morotssoppa.

Jag har just tagit emot den ännu varma morotssoppan och vandrar med den i famnen som med ett litet barn. Jag är så fylld av tacksamhet att jag inte kan ställa soppan ifrån mig. Tafatt går jag omkring med kastrullen och undrar hur jag ska ge uttryck för min tacksamhet. Vart ska jag vända mig? Gläntar på sovrumsdörren till en av konvalescenterna och visar kastrullen och säger att Gud är god. Men det räcker inte. Jag är så berörd. Till slut ställer jag ändå soppan i trappan och lägger mig under täcket där jag levt den senaste veckan. Plockar fram telefonen och scrollar, var ska jag nämna min tacksamhet?

Det här är inget fotoklipp, titta vad jag fick. Fast sånt också kan vara bra. Att få andra med i glädjen. Men det här är något annat, något jag värnar om, omhuldar som ett nyfött barn. Något stort och fragilt, mer omfattande. Man kan inte bara fota och säga titta. Guds omsorg har besökt vårt hem genom snälla mänskors omtanke, kastruller fyllda med soppa –

För bara Gud vet hur trött jag kom att vara. Han vet att den här veckan hade jag inte haft krafter till mer än att just och just värma lämpliga portioner soppa åt oss varje dag. När tacksamheten blir mig övermäktig behöver jag Gud mer än någonsin. Då snyftar jag under täcket. Jag gråter både för att jag blir omskött av Gud och mänskor.

Diakonin har hela året firat 150 års jubileum på olika sätt runt om i Finland. Det har varit viktigt för mig att fira detta jubileum för jag har på nära håll sett hur diakonin fungerar. I kyrkoordningen står det att hela församlingen ska göra diakoni. Vi går in och ut ur våra gudstjänster, där vi tillsammans styrker oss och så betjänar vi på olika sätt våra medmänskor. Att få stå och ta emot, så här i slutet av jubileumsåret, är också en höjdpunkt.

Febern har stigit igen och det ringer på dörren.

Jag blir nu för tiden allt oftare matt av det ständiga flödet i sociala medier. Jag lockas av det och dras till det, samtidigt drabbas jag gång på gång av den ytlighet och det hurtiga/hetsiga tonfall som mycket där består av eller uppmuntrar till. Inte allt, förstås, men tillräckligt mycket för att stämningarna och scroll-kicksen ska påverka mig på ett sätt jag inte gillar. Fast visst finns det meningsfulla oaser mitt i bruset!

En av de profiler jag verkligen inte tog bort här om dagen när jag instagram-städade var benediktinmunken broder Frederick-James. Genom sitt instagram-konto bjuder han andra med ”på en upptäcktsfärd för att (åter)upptäcka Gud, Jesus, skriften och oss själva”, som han skriver.

Det kan vara en bibelvers han diskuterar kring, ger kontext till och visar på olika tolkningar för. Det kan vara citat av författare, kyrkomödrar eller biskopar om något andligt och kristet som han förankrar i vårt dagliga liv. Inläggen är visuellt vackra, tonen är avslappnad, respektfull, ekumenisk och inkluderande. Om det här låter som någonting för dig, kolla gärna in kontot.

En tid efter att jag av en tillfällighet i somras hittade @monkindocs på instagram märkte jag att broder Frederick-James också är aktiv också facebook, twitter och youtube. Jag blev både ivrig och glad, samtidigt som det lite klöste till av begynnande social media-stress. Nu öppnade sig alltså flera kanaler och flera möjligheter att ta del av hans tankar, frågor och funderingar. Jag blev stressad, hur skulle jag kunna suga åt mig allt han delar med sig av, jag ville ju inte missa någonting!

Men så är det väl – också när det gäller nånting som jag i princip mår bra av är en vettig balans viktig på sociala medier. Måttlighet känns som ett tråkigt ord, men kan ofta vara nyttigt att ta till. Jag får igen öva mig på att ta det lugnt, suga på en text/tanke/insikt åt gången, låta det sjunka in trots att mediet inbjuder till att ivrigt glupa i sig mera. De gånger jag lyckas sansa mig ger det mig mycket, men tänk så svårt det kan vara!

Höstflunssan har tagit mig. Klasskompis efter klasskompis – och till och med min man – har fallit huvudstupa för bobban men jag har hela tiden klarat mig. Blev nästan kaxig ett tag. Men nu är kampen över. It hit me.

Jag mår helt okej men är långt ifrån förmögen att ta mig till skolan eller jobbet. Så det blir mycket soffhäng (och mycket rastlöshet faktiskt). I dag har jag hoppat på en utmaning där man ska rensa på sju områden i sitt liv. Den första var kläder. Så nu har jag en stor donera-hög på sovrumsgolvet och nästan inga kläder kvar i garderoben. Jag börjar undra om hjärnan tänker helt klart i rensningssituationer när man är sjuk?

Nu ska jag läsa, snyta mig och dricka mycket vatten. Återkommer med intressantare tankar när jag blivit frisk. Ett tips bara: de här kokosbollarna är tusen gånger godare än vanliga kokosbollar. De ska vispas, med elvisp. Och det är nånting kemiskt som händer där som gör dem fluffigare, lenare och godare. Perfekt förkylningssnacks!

På sistone har en dryg handfull skara killar i 20–30-års åldern engagerat mig. En knapp vecka innan farsdag börjar jag känna turbulens inombords. Killarna har olika bakgrund, är inte lika varandra förutom den gemensamma nämnaren: var och en önskar bli bekräftad av sin far. När jag umgås med de här unga männen, lyssnar på dem, ser hur deras livsvandring hitintills sett ut, frammanas minnet så småningom av min egen relation till pappa då jag var i tonåren och runt tjugo.

Som fjortonåring tränade jag jujutsu för att jag ville lära mig att slänga min pappa i golvet, låsa hans motstånd och slå honom. Jag fick en gång min chans – men avstod. Där upphörde också träningen. I tjugoårs åldern brevväxlade pappa och jag när jag bodde i New York, som au pair. Det var betydelsefullt. Fyra fem år senare kom jag till tro. Det vände upp ner på mitt liv och mina relationer. Förlåtelsens kraft är enorm. Hat, hämnd och bitter besvikelse löstes upp i det gröna, starka norrskenet på bibelskolan i Jakobstad.

Alla mänskor behöver händer som tar emot, ögon som ser och bekräftar. Vi är bräckliga, längtande mänskobarn. Allihopa. En del skriker ut det, andra lindar in det i de olika drogernas njutning, i prestation, skam, ständiga partnerbyten, köplusta, ondska, självmord. Pappa var söndrig. Hans föräldrar var söndriga. De unga männen jag umgås med är söndriga. Alla behöver händer som tar emot.

Jag hör om rädsla, ensamhet, tomhet, förkastelse. Turvis ett skitande i honom men så ändå ställs hela livet, ilskan in på just honom; fastkedjad i längtan efter fars bekräftelse. Det är starka känslor, ljungande krafter i rörelse som måste tas på allvar. Tänker det Jesus sa på korset: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Orden ekar ut i världsalltet. Han måste förstå.

Hoppet finns i att dessa män ännu är unga och hinner leva sina egna liv. Liv som är fria från jakt på bekräftelse som de kanske aldrig får av sin jordiska far. Hoppet finns i att Jesus inte blev kvar på korset utan steg upp till vår himmelske Fader som bekräftar oss alltigenom söndrigheten. Som smeker våra sprickor och använder dem senare för att vi ska kunna älska. Det finns många goda fäder på jorden. Tack till dem. Men det finns en fullkomlig, som älskar oss precis sådana som vi är. I honom får vi lära oss vem vi är. Därför finns det hopp.

Jag älskar min pappa som snart varit död i tio år. Önskar bara att vi fått mer tid tillsammans, klarat av att hantera varandras hjälplöshet. Jag tror att han spelar klarinett för mig vid himmelsporten. Han vågade ge sitt liv till Frälsaren några dygn innan han dog. Guds kärlek i sjukhusrummet smälte bort krav och förkastelse. Sådan är vår himmelske Far. Med smuts under naglarna får vi ta Hans hand.