Så där i allmänhet är det ganska lätt att hålla sig för skratt i dessa dagar.

Men på farsdagen är det tätt mellan skratten. För skådespelarna själva gäller det att konstant vara på bettet, eller rättare sagt snabba på handtagen: Dörrar ska öppnas och stängas precis i rätt ögonblick, entréer och sortier ska ske på sekunden annars förlorar situationerna sin överraskande komik. För situationskomik är just vad det handlar om när verkligheter vänds bak och fram i snabb takt, när det absurda får sällskap av rent nonsens, när missförstånd och felsägningar börjar leva sina egna liv. I farsens narrspeglar ställs saker och ting ständigt på sin spets, gång på gång och i hög hastighet.

Men så finns det farser som gör fars av själva genrén fars. Som till exempel The Play That Goes Wrong (av Lewis, Sayer & Shields), en vid det här laget tio år ung pjäs som uppdaterat begreppet fars ytterligare några extra pinnhål. Enligt Wikipedia kommer ordet fars från det senlatinska ordet farsa eller farcire vilket givetvis noteras med ett brett leende just idag (farsa – fars dag, farsdag) och betyder "det som är instoppat i något annat".

Om den traditionella farsen ska ses och upplevas med dubbla linser så är detta skelande uppskruvat till trippelseende i The Play That Goes Wrong när skådespelarna och regissören leker med floskler och stereotypier. När överraskningsmomenten ett och två är avklarade suger man på karamellen ännu en liten stund till och ser vad som händer om man i stället för att fortsätta flänga hit och dit bara helt enkelt stannar upp en stund ... Ett spel i spelet så att säga, "det som är instoppat i något annat". Nu handlar det inte enbart om precision och exakthet utan än mer om känsla för vad som är möjligt och önskvärt att improvisera just i den här specifika situationen, i detta unika ögonblick med denna speciella publik i salongen. Den egna magkänslan testas. Och när ett eller annat i den traditionella farsen går snett eller sönder kraschar hela scenografin till slut i The Play That Goes Wrong. Ska det gå åt skogen så ska det gå med besked.

Och nånting liknande är på gång med vår värld just nu. Bara med den skillnaden att det som en gång startade som ett lustspel så småningom, och nästan lite obemärkt, gled över i en farsartad tillställning som nu håller på att kantra över i en tragedi på riktigt. Såvida vi inte mycket snart får se Fars eget ingripande i handlingen.

Jag har alltid gillat att duscha länge. Jag minns hur jag i ungdomen varit på en miljömässa och satt mitt tumavtryck på ett upprop för att lova jag skall spara på miljön och duscha kort. Jag visste redan när jag gjorde det att det var ett löfte jag antagligen skulle bryta. Före barnen kom brukade jag stå 15-20 minuter i duschen på morgnarna innan jag skulle möta dagen. Efter att barnen kom var duschen för mig, i likhet med många andra småbarnsmammor, en plats att få vara en stund ifred och slappna av. Jag skriver med flit mammor, för jag tror att trots strävan efter delat ansvar för barnen, är det fortsättningsvis vanligare att mammorna har svårare att få en stund för sig själv än papporna. När vårt första barn var baby fick hon vara i sin babysitter i badrummet och så stack jag ut huvudet bakom duschdraperiet eller sjöng så hon inte skulle få alltför tråkigt.

Det är lätt att låta tankarna flyga i lugnet i badrummet och lätt går tiden utan att jag märker det. Ofta är jag frusen och vårt badrum känns kallt, vilket gör det ännu svårare att sluta duscha. Min man har redan för ett år sedan installlerat nya duschhandtag som mäter vattenåtgången och visar med grönt-gul-rött när en borde sluta duscha. Jag har nog duschat kortare än förut, men har inte kommit så långt att jag kollar hur mycket vatten som gått åt. Vårt varmvatten värms upp av fjärrvärme och temperaturen i vårt hus är runt 19-20 grader under det kalla halvåret, så ibland tycker jag att jag behöver en längre dusch. Men glädjande ofta lyckas jag stänga kranen innan den lyser rött.

Ett annat sätt att spara på varmvatten är att duscha mer sällan och använda torrschampo för att försöka hålla håret presentabelt. När jag använder torrschampo brukar jag alltid samtidigt tvätta pannluggen. I och för sig kunde jag oftare tvätta endast håret under vattenkranen, det skulle spara en massa vatten.

En sak både jag och Markus fått höra flera gånger här i Norge är “Det är så mycket lättare att förstå dig än *namnet på valfri svensktalande person*”. Vi pratar båda olika bra norska, men det är inget tvivel om att vi i alla fall försöker lära oss. Och att få den kommentaren gång på gång försämrar självförtroendet. Det är redan ganska jobbigt (att som finne, eller bara generellt) ge sig ut och prata ett språk man inte är helt säker på.

Samtidigt förstår jag de som säger det. Såklart kommer det alltid höras att jag inte är norsk. Jag kommer alltid ha en accent och alltid ha svårigheter med ordföljden, som är helt annorlunda den i svenskan. Samma sak gäller alla småord som faller bort i norskan. Jag lär mig norska blir till exempel jeg lærer norsk.

Men några förstår att jag faktiskt inte pratar svenska med dem. En i min klass har sagt ett par gånger att hon är imponerad över min utveckling. En på jobbet sa att hon inte hade förstått att jag inte var norsk om jag inte hade nämnt det (vi talade däremot inte med varann längre än under en lunchpaus, men i alla fallI – en vinst i sig). Jag har också en klasskompis som alltid försvarar mig om någon råkar säga “men du pratar svenska nu, visst?”.

Alltid när jag får kommentaren att någon förstår mig bättre än andra som talar svenska försöker jag påminna mig själv om att de verkligen, innerligt försöker ge mig en komplimang. Det blir bara lite fel.

Vi kommer sent iväg till gravgården. Det är Alla helgons dagsafton. Mörkret har hunnit bli för mörkt. Mänskorna är inte mer än endimensionella skuggor som jag knappt urskiljer om de står stilla. De kan likväl vara träd som det hänger ljus i. Lyktor rör sig nästan utan händer som håller i dem, ljuslågor lyser vidsträckt över Malms gravgårds stora ytor, flämtar vid sina mörka stenar. Jag känner med händerna över gravplatsen och planterar min julros på en plats och ljungen på en annan. Ljusen tänder vi med frusna kroppar.

Och så står jag där: läser namnen på gravstenen (med ficklampa), böjer mig ner och skrapar ännu bort lite mossa från gravyren. Tacksam, jo.

Jag vet att de jag älskar som dött inte är här. Många av oss vet. Själen har vandrat vidare.

Men ändå är det viktigt att göra sig besväret, samla ihop familjen, köa för granris, ljung och ljus, pressa in sig i bilen, och väl där, när vi kört in på begravningsplatsen och långsamt kör längs den bilfyllda vägen kommer tacksamheten. Redan då kryper den fram djupt inifrån. Tacksam över alla lågor, tacksam för att den här möjligheten finns att konkret få visa att jag bryr mig, att få visa för barnen vem som gått före, nämna dem vid namn, tacksam för att så många vill göra detsamma, tacksam för alla flämtande lågor med vekar som sträcker sig upp mot all Trösts Gud. Tacksam för min tro. Jag är inte ensam. Jag har inte förlorat dem. Vi får mötas i Honom som själv är ljuset, på ett annat sätt, bortom min kunskap. De små lågorna som fladdrar i det annars kompakta mörkret ger mig oändligt med hopp. Ingenting kan förbli mörkt när ljuset möter det. Också i det mörkaste mörker, när jag inte mer ser klart, finns hopp när ljuset möter mörkret.

Vi är många som tänder ljus, vi är många som älskar, saknar, trevar i fickan efter tändstickor, plockar bort några torra löv. Heligheten rör vid. Också Gud blev konkret för att visa vad kärlek är.

Trots att själen vandrat vidare får vi vandra till våra gravar eller minneslundar och tända våra kärleksljus. Det gör livet större och heligheten skillrar i mörkret på jorden liksom stjärnorna i himmelen. Tack, tack för att jag får.

Den gångna veckan har bjudit både på Alla helgons dag och Alla själars dag och idag kulminerar temadagarna i Svenska dagen och det svenska språk som är vårt modersmål. Ja, för min del är svenskan också mitt fadersmål: båda mina föräldrar var uppväxta i huvudsak i svenskspråkiga miljöer även om de finska kulturinslagen fanns där alldeles hudnära också. Min pappa var dessutom restaurangchef så där fick ordet "fadersmål" en lite speciell betydelseskiftning ...

Och apropå hudnära; medicinare talar om pia mater som är den djupast liggande hudhinnan som omsluter hjärnan och vars uppgift är att via sina blodkärl försörja ryggmärg och hjärna. Etymologiskt betyder pia mater ”hudmodern”, det vill säga det är här som fostrets och moderns hud redan från livets början förenas. När vi talar om modersmål kan man med det förstå – lite mungipstöjande tänkt – både modersmjölk och det första språk som barnet börjar tala. Modersmålet är alltså alldeles konkret förankrat i moderns kropp.

Det är i språket jag lever. Svenskan är mitt modersmål och det fabricerar näring åt mina tankar och erbjuder mig de ordstinna verktyg som en menings-fylld vardag kräver. Med möda kan jag kanske lära mig andra språk också (hittills utan framgång latin, tyska och engelska) men det är ur modersmålet jag hämtar min huvudsakliga inspiration och näring. Det är förvisso beundransvärt att ha mål i munnen men jag föredrar mål i hela skallen, inklusive skrivararmen. Språket är ett glittrande nöjesfält och skriftställarens vardag en fart- och ordfylld tur i bergochdalbanan, ett ständigt sökande efter rätt riktning och fart, allt beroende på medpassagerarnas förväntade intressen och omgivningens växlande vyer.

Den dag Gud skapar en ny jord och himmel – och det sker ju här på jorden! – uppstår det samtidigt troligen också en språklig förskjutning. Alla jordens många modersmål byts ut mot ett enda gemensamt och allom gångbart fadersmål utan några som helst krystade, mer eller mindre humoristiska undertoner. Från den dagen framåt kan vi nämligen inte bara skatta oss lyckliga över ett språk som ständigt skapar liv och lust, men också skratta oss lyckliga i en gränslös språklig gemenskap.

Eller kanske bara gråta ordlösa glädjetårar.