Visst, det råder frid och fred på många ställen runt klotet, det får jag inte glömma eller förbise, och jag omges av människor som även har andras väl och ve för sin närmsta blick. Jag känner av godhet, värme och omsorg, en omtanke som jag kunde och borde svara på mycket mera aktivt. Min vardagskokong är en självkonstruerad skyddad verkstad där jag nästan oantastlig fyller dagens minuter och timmar med att ordsätta tankar och känslor, bildsätta min omgivning och, ibland, även tonsätta en och annan rimmad vers. Jag är priviligierad som har hem, skydd och vänner. Av de sistnämnda lystrar den mest försynta och ihärdiga till namnet Tystnaden.

Men just i denna tystnad, i detta introspektiva grävande och rotande, stöter jag gång på gång på mörkare varelser, blinda skuggor och ångestspöken som tydligen uppmuntras av mina aktiviteter under huden. En stund härjar de nästan fritt men efter ihärdiga och medvetna räder i tankesnåren tror jag mig ibland kunna tämja dessa vilddjur, åtminstone behjälpligt och tillfälligt, med ord, bilder och toner. Men det är ett slit utan slut – ingen kreativitet utan ett dunkande hjärta och en blankglänsande panna.

Och i denna aktuella våldsbenägna och gränshänsynslösa vardag tänker jag: är fysiska och psykiska övergrepp ett resultat av bristfällig träning i självanalys och nyfiken inåtvändhet? Kanske många av dessa våldshandlingar i själva verket är ett uttryck för en oförmåga att se och ta ansvar för sina egna inre skuggor och demoner och som resulterar i att man i stället projicerar obehaget och olusten på andra? Eller handlar det om en mer eller mindre omedveten reaktion på en snedvriden andlig verklighetsuppfattning där Gud ses som en ondskefull nordkoreansk, eller rysk, diktator som finner en pervers njutning i att se människor lida? Om jag är utlämnad till mitt eget öde kan jag ju bete mig hur som helst.

Idag är det Mikaelidagen men också Internationella ickevåldsdagen till minne av Mahatma Gandhis födelsedag. Gandhis ickevåldsmantra och ärkeängeln Mikaels kamp mot tillvarons mörka makter påminner mig om – hur viktiga olika konkreta åtgärder än är för att bekämpa övergrepp och aggressioner – att den viktigaste drabbningen sker i mitt eget inre. Innan jag kan frälsa världen måste jag möta mina demoner, våga se min egen potentiella ondska i vitögat. Och med änglars hjälp domptera den. Annars är jag bara en lika god kålsupare som Kim Jong-un, Vladimir Putin och Mao Zedong.

Den sistnämndas skugga blir jag dessutom aldrig kvitt.

Kundvagnen av modell svårmanövrerad bilvagn för barn rullade envist och tungt åt höger. Två-åringen hade redan klivit ur förarhytten och styrde målmedvetet stegen åt vänster mot lösgodishyllornas lockande lock och innehåll. Då fastnade min blick på produktställningen fylld med presentkassar.

En av kassarna var prydd av tecknade tvättlinor där det hängde hjärtan av olika slag. Ett var rött, ett bestod av en vit ros och andra vita blommor, ett annat hjärta var lite abstrakt färgat sådär som fläckiga fågelägg. Och så var det Kristi törnekrona-hjärtat.

Jag ignorerade att barnet nog nu hade hunnit fram till lösgodishyllorna, tog mig ändå en närmare titt. Det visade sig vara ett hjärta liksom hopsnott av tunna kvistar, lite så där som dörrkransar av påskris. När vi väl hade betalat i kassan och var på väg hem kunde jag ändå inte bli kvitt tanken på Kristi törnekrona formad till ett hjärta.

Jag har sedan dess tänkt mycket på det där spretiga hjärtat på presentkassen i närbutiken. Jag har googlat ’Kristi törnekrona’ för att kanske få en bredare och djupare insikt i vad törnekronan anses stå för och brukar symbolisera. Jag hittade nyfiket både väldigt akademiska redovisningar, väldigt katolska betraktelser och fasligt flummiga eller dålig översatta texter, men insåg sedan att jag inte nödvändigtvis behöver långa förklaringar och teologiskt finlir.

Medan jag smälter fraser och tankar från webbtexterna och några böcker här hemma i hyllan är jag fortsättningsvis i all enkelhet kvar i min första spontana tanke där vid presentkassarna: tänk så fint med symbolen för det lidande Kristus tog på sig för vår skull formad till kärlekens symbol!

Jag har upprepade gånger fått frågan: Hur har din gudsbild förändrats efter att du fick hjärnblödningen?

Jag har alltid sagt: Inte egentligen så mycket.

Jag skrev i boken "Ett blodkärl som brast" så här: "Min gudsbild har inte rubbats. Om det finns en Gud så tillåter han hjärnblödning. För mig är det självklart."

De raderna skriver jag fortfarande under. Men, medan tiden har gått, förstår jag att för mig är Gud de svagas Gud. Gud deltar i världens lidande.

Nutidens människor har det så bra att de inte behöver Gud till någonting. Jag var en av dem.

Får jag säga att jag har lidigt, när det finns så många människor i världen som lider så mycket mera? Jag vet inte. Men nu vet jag, åtminstone lite lite, vad lidande är.

Gud är de svagas Gud.

I helgen hade Markus planerat in en roadtrip. Vi åkte på fredagskvällen – via Peppes pizza (första gången för mig, det var gott) och sov i bilen ett par timmar från Folgefonna nationalpark. På vägen stannade vi vid ett vattenfall som man kunde gå bakom och kika på och så körde vi förbi Hardangerfjorden, vilket varit på min bucket list ett tag.

Att sova i bilen var inte så illa. Vi fällde ner baksätet och så hade vi med bäddmadrassen från vår säng och förstås täcken och kuddar. Och så fick man korva in benen i bakluckan och sova i sked för att rymmas. Bilen har camp mode så den hölls varm hela natten. Det enda problemet var att det, trots madrassen, var lite för hårt underlag. Det var inte min bästa natt i livet, men det gick bra och det var ju nästan gratis. Åtta procent av bilbatteriet gick åt under natten.

På lördag körde vi till närmaste butik för att gå på toa och köpa bröd. Vi försökte koka kaffe men hade glömt tratten till filtret hemma så det resulterade i många söndriga filter och kallt, kaffesumpsfyllt kaffe. Men kaffet gör vad det ska ändå, tänker jag. Sen körde vi mot vårt mål: glaciären.

Efter långa, smala och slingriga vägar nådde vi toppen. Och efter illamående, svindel och lock för öronen – man ska väl inte försköna allt heller? Den sista biten fram till glaciären måste man gå. Vi tog drömmiga bilder (förstås) och körde sedan ner igen. Ja, och så åt vi lunch nära toppen och jag glömde mitt skissblock med alla skisser från när jag började studera. Surt, men sånt händer.

Vi körde via Ikea på hemvägen och åt planteboller och köpte chips. När vi kom hem var vi trötta och slitna och tillbringade kvällen i soffan med chips och rödvin. Ganska perfekt egentligen! Just nu är jag himla glad över att få bo här. Fett fint.

Ibland blir det lite komiskt. När jag slår upp ordet ”drömmar” på nätet trillar en massa recept på småkakor fram på skärmen. Många kakor är förvisso drömgoda men somliga är så fantastiskt goda att det fått namnet Drömmar. De få gånger jag bakar blir resultatet oftast nånting som närmast kunde kallas Mardrömmar: platta sega saker som inte ska vara platta och absolut inte sega. När jag nu tänker på drömmar så tänker jag alltså inte på småbröd utan på den vanligen nattetid aktiva filmapparat som projicerar sina dramer under pannloben när kroppen sover.

Idag på världsdagen för drömmar – World Dream Day – slår jag ett slag för den drömska verkligheten. Och jag tar stöd i den franska psykoanalytikern Didier Anzieu (1923–1999) som med mina mycket förenklade ordparader förklarar drömmens väsen ungefär så här: Drömmen fungerar som ett slags retningsskydd runt den sovandes psyke och skärmar av de intryck dagen fört med sig. Men drömmen fungerar också som en känslig hinna mottaglig för mentala bilder – stillbilder lika väl som rörliga motiv. Ja, ibland kunde man kanske jämföra drömmen med en videosnutt eller en trailer.

Nästan alla människor drömmer, även om minnet av drömmen kan fallera. De enda som inte drömmer är spädbarn och psykotiska personer och det förklaras med att de inte kan skilja på vaka och sömn. Drömmens centrala uppgift är, enligt Anzieu, att dagligen återuppbygga det psykiska höljet. Att drömma är följaktligen oerhört viktigt med tanke på vår mentala hälsa.

Det här får mig att reflektera över samspelet mellan yta och innehåll. Kroppens spänst och styrka upprätthålls med fysiska aktiviteter men själ och ande söker i första hand sina näringskedjor under huden. Det måste rimligtvis innebära, bland annat, att mina medvetna fantasier och dagliga tankeströmmar på något förunderligt sätt beblandar sig med nattens drömbilder och kanske återuppstår som mer eller mindre medvetna insikter som hjärta och hjärna sedan fortsätter att processa – en gudomlig rundgång.

Och jag tänker: Gud talar visserligen ständigt till mig men kanske det bara är i drömmen som vi småsnackar så där riktigt otvunget – ja, det låter nästan som en lovsång (och här kommer dagens smått ansträngda ordlek) – som man ofta gör vid ett bord med drömgoda småkakor och varma drycker – Te Deum.