Den här hösten har jag varit på någonting som heter "multiprofessionell individuell rehabilitering". Kursen ordnas av Fpa, jag ansökte och blev antagen.

Jag kunde skriva om allt vad kursen hade att erbjuda. Men jag skriver om en liten detalj. Så liten men ändå så stor för mig. Jag väljer att skriva om matkön och brickorna. Har ni någon gång tänkt hur det är att inte kunna bära en matbricka? Min högra hand är så svag att jag inte vågar bära en full matbricka.

I vardagen är det nästan alltid någon som hjälper mig med brickor och andra saker. Jag är så tacksam för det.

Jag har vant mig vid att alltid ha en gaffel i ena bakfickan och en servett i andra när jag går i matkön. Jag har vant mig vid att inte dricka vatten till maten, utan före eller efter. Ibland tar jag inte efterrätt för det känns så besvärligt.

På kursen fanns det utvalda personer vars uppgift bara var att hjälpa med brickorna i matsalen. Jag fick säga om jag ville ha vatten eller mjölk. Om jag vill ha efterrätt eller inte. Jag behövde inte fylla bakfickorna med bestick. Och jag fick välja den plats som jag tyckte att såg bra ut, istället för att ta den närmaste platsen.

Nu förstår jag hur det är att bli inkluderad på riktigt. ❤️

Eftersom det är Helsingfors bokmässa inkommande helg (som jag tyvärr inte kan delta i) så tänkte jag dela med mig av en bok jag nyligen lyssnat klart på och tre böcker jag ser fram emot att lyssna på/läsa.

Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk, Björn Natthiko Lindeblad

Den här boken har så många tipsat om så jag kände mig tvungen att lyssna på den. Jag ångrar inte en sekund av mitt liv med Björns röst i mina öron. Jag lärde mig massor om hur man slutar bry sig om vad andra tycker om en, om vikten av att ha en bra relation till sig själv och om det magiska mantrat “jag kan ha fel”.

Följande böcker finns på min att lyssna-lista:

1. Kriget mot kroppen, Erik Hemmingsson & Stina Wollter
2. Hormonstark: ta kontroll över dina hormoner och bli ditt bästa jag, Martina Johansson
3. Depphjärnan: varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?, Anders Hansen

Jag älskade Stina Wollters bok Kring denna kropp så därför vill jag väldigt gärna läsa hennes och Erik Hemmingssons splitternya bok på samma tema; kroppen. Hormonstark har jag tänkt läsa länge men aldrig riktigt kommit mig för. Jag vill gärna se om det är möjligt att med hjälp av exempelvis kosten kunna påverka hormonerna och måendet. Lite tveksam är jag men ser fram emot att läsa. Och jag älskar allt med Anders Hansen – boken Hjärnstark förändrade mitt liv så jag ser fram emot att få lyssna på Depphjärnan också.

Tydligen läser jag bara böcker om kroppen, hjärnan och måendet. Bra så, tänker jag.

Många temadagar är alldeles självklara och självlysande medan andra är mer eller mindre kryptiska och tolkningsbara. Till den sistnämnda kategorin hör dagens temadag: Internationella moldagen, även kallad Mole Day.

Moldagen firas i första hand av kemister och det sker dessutom idag ganska exakt mellan kl 06.02 och 18:02 vilket har att göra med något som kallas Avogadros tal (som är ca 6,02*10^23 och alltså är en sk fysikalisk konstant ”som anger antalet atomer eller molekyler i en mol av en substans”), allt detta enligt Wikipedia. Amadeo Avogadro (1776–1856) postulerade, fortfarande enligt Wikipedia, att ”alla gaser vid samma temperatur, tryck och volym innehåller samma antal molekyler.” Avodadros konstant handlar alltså om antalet molekyler i en mol, och det är det som kemisterna världen över idag uppmärksammar.

Skulle inte korvspad vara grumligt skulle jag säga att det här med kemi är alldeles klart och tydligt och framförallt fullkomligt begripligt. Kemi är nämligen min grej, känslokemi i allmänhet och rädslan för ett kärnvapenkrig i synnerhet. Alla dessa kryptiska siffer- och teckenkombinationer aktiverar nämligen min skrynkliga hjärna men troligen på ett helt annat sätt än vad som sker under kemistens skallben. Och apropå hotet om kärnvapenkrig – en aktuell figuration: E=mc². E betyder alltså energi, m står för massa och c² är ljushastigheten i kvadrat. Man behöver inte vara ett ljushuvud för att förstå att ljusets hastighet i kvadrat helt säkert snuddar vid risken för fortkörning och mer eller mindre total katastrof. Och sånt leder rimligtvis till bot och ett mol-oket känsloläge, en dag i mol(l).

Ja, det är krystat och krångligt och svårbegripligt det här med kemi. Eller så inte. Vad jag plötsligt kom att tänka på är nämligen att denna kemiska cocktail som kallas känslor självklart även är inblandad i alla positiva upplevelser som hjärnan processar och kroppen producerar. Förälskelse, till exempel, är krasst uttryckt ett pyroklastiskt utbrott av kemiska signalsubstanser och dopaminströmmar som flödar längs kroppsvulkanen. Testosteron och östrogen står som spön i backen när kärleksfulla par likt Chagall-figurer flyger fram på de stålblåa mol-nen samtidigt som all världens kemister taktfast applåderar Avogadros konstant.

Den största kemisten av dem alla skakar frågande och förtvivlat på huvudet åt den kemiska soppa som vi människor värmt upp här i hans teckenfyllda skapelse. Men hans frånvaro är allt annat än konstant och hans röst förblir aldrig mol-tyst.

Hej igen, det var ett tag sedan jag producerade någon text. Tänkte göra ett försök i kväll, ifall de skulle bli något skrivet. Hittils har det redan blivit nästa tre meningar, så det börjar lovande.

Hösten har kommit lite smygande, med undantag för alla bilder på sociala medier med färgglada löv. Tycker dock att det varit mindre av lövbilder på sociala medier än tidigare år men det kan ju vara att jag inte följt med lika noggrannt som förr.

Höstlovet kom och nästan gick, morgondagen kvar ännu. Ifall mitt redan omnämnda someflöde är någon måttstock, verkar folk inte ha rest så mycket detta höstlov. Eller så ids/vågar inte folk uppdatera från sina resor. Jag tycker att höstlovet är en bra grej och barnen kan må bra av en veckas paus, men visst är det ju ett pussel för många barnfamiljer. Man såg den gångna veckan många barn som var ute med sina mor-och farföräldrar.

Höstlovet är också en ekonomisk fråga. Dels om man kan ta ledigt med barnen och dels ifall man vill göra något med barnen som kostar, t.ex att resa någonstans? En relevant fråga är också om man vill bränna sina semesterdagar under denna vecka, då man behöver lediga dagar till jul/nyår och sportlovet, och man vill gärna ha så många dagar kvar till sommarlovet.

På något sätt brukar man lyckas få rätsida på hela detta, så är fortfarande än anhängare av att barnen får så många lediga dagar som möjligt, det är de värda. Man får tycka olika än jag i detta ärende, men motiveringen får gärna vara någon annan än att det är jobbigt för föräldrarna. Dessutom ordnas det kostnadsfria eller nästan kostnadsfria verksamheter av många aktörer men det kräver förvisso att man haft förbehållning, vilket alltid inte är så lätt när krafterna är på kort.

Må väl. Och njut av sista höstlovsdagen.

Här om dagen hittade jag snabbt gjorda anteckningar i telefonen från den svenska prästen Kent Wistis sommarprat 2018. Han pratade då bland annat om att se på tro och religion mera som konstnärlig disciplin och levande pedagogiska ramar för oss människor, snarare än fastslagen stel dogmatik. Det där har jag återkommit till flera gånger och påmindes nu igen om det.

Jag minns att jag först höjde på ögonbrynen vid tanken på tron – och Gud – som något så att säga konstnärligt och skapande, man är ju så van att höra om bud, regler och ramar, någon skulle kanske till och med säga stagnation. Men Kent Wistis ord kittlade mitt troende hjärta medan hjärnan var konfunderad.

Hans ord ringade in det jag så ofta tänkt på, att ramarna och reglerna ju inte borde vara ett självändamål i tron, utan i bästa fall mera ett verktyg för att låta kärleken komma fram. Och jag tänker mig att en skapande Gud inte heller vill att vi blir fångar i regelverken, då kan vi i värsta fall bli bleka skuggor av det Gud skapade oss till.

Kent Wisti menade att vår tro ju inte är ett besiktningsprotokoll där vi med blodsmak i munnen och intellektet på högvarv kan bocka av dogmatiska regler. Han menar att tron så mycket mera är en längtan efter gemenskap, en tillhörighet som kräver mod.

Där säger jag igen ”ja!”. Jag tänker ofta på att jag inte riktigt vet vad jag håller på med gällande min tro. Intellektet och förnuftet förmår inte greppa min längtan efter Gud. Någon kanske fnyser medlidande åt just det, saknar logiska argument för att tro på något så svårgripbart. Men det heter ju ”att tro” och inte ”att veta”. Fast det kan kräva lite mod att låta längtan härja på just för att det är så svårgripbart. Men min gudslängtan, den tycks ofta kunna bära mig förbi behovet av intellektuella och logiska argument.