I skrivande stund är jag ganska nyss hemkommen från en tyst retreat i skärgården utanför Åbo. Naturens novembersymfoni av grått byttes på vägen dit ut mot både vilda hagelskurar och ett försiktigt men envist lager av snö.

Utomhus var det kallt, men vi tre som ledde retreaten tände otaliga ljus på altaren och värmande eld i bastun. Kanske det också tändes någon inre låga hos deltagarna, en skört fladdrande låga av tillit eller förundran? Det vet vi ingenting om, det är mellan dem och Gud.

Det är stundvis ovant just det där att som retreatledare inte så att säga få feedback om sina insatser eller programhelheten. I dagens samhälle och arbetsmiljöer ska vi ju hela tiden utvärderas på olika sätt, rapportera om kundnöjdhet och användarupplevelser etc.

Men som ledare på en retreat tjänar jag bokstavligen i det tysta. Som retreatledare är jag sänd att skapa plats för andras upplevelser. Jag får under retreatens avskalade dagar möjliggöra stunder av vila, stillhet och fördjupning som pågår i deltagarnas inre, möjliggöra möten med dem själva och med Gud. Bortsett från möjligheten till enskilda samtal är det inte meningen att på något organiserat sätt kommentera eller dela med sig av tankar, så där som det ofta är på seminarier eller workshops. Bara det kan ju vara en vila!

Som deltagare är man ofta så inne i sin egen bubbla att man inte tänker på arrangemangen och alla förberedelser som behövs för att allt ska gå smidigt, vara vackert och välkomnande. Just så ska det vara. Retreaten får för deltagarna vara en kravlös oas, en möjlighet att bara vara, att hinna i kapp sig själv och – kanske – att umgås med tankar och frågor på ett djupare sätt än vardagruljangsen ger möjlighet till.

Jag får skapa trygghet och gemenskap i retreatmiljön genom respektfull och kärleksfylld planering, med förståelse för retreatens speciella karaktär. Men, så här ganska i början av min tid som retreatledare, påminner jag mig själv om att det är också är helt avgörande med intuition, holistisk blick och tillit till att jag bara är ett verktyg i sammanhanget. Efter alla förberedelser får jag öva mig på att släppa taget. Jag får överlämna mig i tjänst med allt jag har och är, varsamt ledsaga deltagarna på deras respektive retreatstig och förmedla glädjebudskapet inte bara med ord utan med hela min närvaro och mitt väsen.

Vilken förunderlig uppgift!

Ibland kommer uppbrottet efter långa perioder av upp- och nedgång

Vi har firat Uppbrottets söndag. Kyrkoåret går mot sitt slut. Nu följer Domsöndagen och sedan börjar det nya kyrkoåret med första Advents Hosianna. Kyrkosöndagarna ger en viss rytm åt året och vi påminns om olika tyngdpunkter i kristendomen.

Uppbrott är något som gäller oss alla för ingen har ännu levt utan att dö och ändå står det faktiskt i Bibeln att om vi än dör lever vi i Kristus för evigt. Men någonting händer där mellan här och sedan - en mänskas bultande hjärta och varma hand och en kall död kropp. Det är ett mysterium och en trosfråga.

Vi vet inte när vårt personliga uppbrott kommer, när vårt liv tar slut här. Ibland dör en mänska plötsligt i en olycka eller stroke – man mister så med ens att man inte alls gjort sig beredd. Var den döende beredd?

Kantor Johanna Evenson skev boken Det var något jag ännu ville säga i brevform till sin döda pappa. Han togs hastigt ifrån henne och hon upplever sig ofärdig i kommunikationen. De hade alltid haft en varm relation och skrivit brev och talat i telefon och så tog allt abrupt slut. Hon behövde på något sätt fullfölja eller avsluta samtalet på ett mjukare, mindre tvärt sätt, och skrev ner sina tankar till honom som blev en bok som vi alla kan ta del av och säkert i mycket känna igen oss i.

Själv har jag ofta varit frustrerad i mitt jobb som diakon och i mina privata relationer att jag inte – fast jag levt nära en mänska – förstått att hon eller han just dör. Hos en klient städade jag hennes badrum och dammsög hennes hem för att hon inte hunnit få städhjälp – och nästa dag var hon död. Jag var upprörd. Om jag hade vetat att hon nästa dag är död hade jag struntat i städningen och endast suttit vid hennes säng och hållit henne i den varma handen.

Ibland kommer uppbrottet efter långa perioder av upp- och nedgång och då förlorar jag mitt alerta iakttagande för jag vänjer mig vid alarm- och lugnare tillstånd och så kommer döden ändå plötsligt. Jag förstår inte dödens närhet.

Och min egen död? Svårt att föreställa sig. Men jag tror inte att jag är rädd för själva döden, mer för slutskedet innan. Kristus som jag känt i 35 år har uttryckligen lovat gå med mig alla dagar. Det lägger jag min tro till. Hela mitt liv nu är bundet till det hoppet. Och i det löftet ser jag också fram emot Jesu andra tillkommelse då världen ska upprättas i hans storhet. Som kristna får vi trösta varandra med hoppet om en ny kropp och värld. Det gamla är förgånget och något nytt kommer. Vi ber Gud hålla vårt hjärta rent för därifrån utgår Livet och leder från liv till liv genom trons bro – Kristus.

Fredag kväll satt jag på En gåva i toner för att jag inte orkade läsa en bok eller se någonting på teve. Jag vet inte om jag tidigare lyssnat på programmet hemma. Oftast har det varit i bilen på väg till Österbotten för att hälsa på svärföräldrarna.

Den här fredagen hade cirka 200 lyckönskningar skickats in till radion. De flesta gratulerade världens bästa pappa. Tiotusen röda rosor sjöng Vikingarna, en ros till dig handlade en annan sång om och så höll det på. Jag tänkte att nog finns det många världens bästa pappor. Att pappor i år uppmärksammades av president Stubb var också roligt och bra. Och tankarna gick till min egen pappa som dog för 12-13 år sedan. Det känns som så länge sedan. Det var före Ryssland annekterade Krim. Som en annan tidsålder. Hela samhälls- och världsklimatet har ändrats, attiyder hårdnat, upprustning och kränkningar blivit det nya normala.

Men min himmelske Fader är densamme igår, idag och i evighet, står det. Han har inte förändrats. Ännu väntar han på var och en av oss med utsträckt hand. Psalmen Det är en ros utsprungen handlar om Guds son Jesus som profeten Jesaja skrivit om att ska födas av en jungfru och frälsa vår jord. I mörkret ska den skina, besegra dunkelhet, sjunger vi i andra versen. Och så ber författaren om hjälp att ledas till himlens fröjdesal, till Faderns hus.

Ur dunklet stiger ett ljus. Jesus som kom till oss och som en dag kommer tillbaka med fötterna på Olivberget är tillgänglig. Han vill att vi söker tröst och skydd hos Honom. Han ser vår kamp, våra frågor, vår sorg och tacksamhet. Jesus säger att Fadern och Sonen är ett. Vi får tillhöra Universums bästa pappa, fullkomlig, ser vartenda Guds barn och kallar på dem som inte ännu känner Hans namn. Att ha en så stor och stark pappa är nog bäst. Famnen full av rosor vill jag ge min Far i himlen.

Klockan är elva på förmiddagen och den lömska hopplösheten står för dörren. Inte i en mänsklig gestalt utan som ett osynligt men samtidigt synligt täcke som ligger över personen framför mig. Den är som en tjock lervälling att trampa igenom och syret flyr av rädsla för det okända i hopplösheten.

I hopplösheten är det som att mina ord tappat kraft och inte når fram till personen framför mig. Det har skapats murar som hindrar människan att nå ut, och andra att nå fram. Med resultatet att personen framför mig utbrister: Vad spelar det för roll? Jag har redan försökt. Det fungerar inte. Dom hjälper inte. Ingen bryr sig.

Tvi dig hopplösheten. Du har ingen makt och rätt att vara här.

Som en lösningsorienterad människa får jag rätt ofta lägga band på mig, ibland lyckas det och ibland inte. Det är så lätt att vilja servera lösningar på problem och ta nästa steg innan det gamla är bearbetat till punkt eller du lyssnat in vad människan verkligen vill förmedla.

När samtalet denna dag fortskrider på diakonimottagningen är det som att ju fler ord som kommer på denna människas tunga, desto mindre makt har hopplösheten och syret återvänder stegvis. När det svåra kommer till uttryck lämnar hopplöshetens makt i sakta mak människan.

I sprickan mellan orden, där tystnaden bor, börjar något röra på sig – en rörelse mot liv. En lättnad, eller är det befrielse, kan urskiljas i de djupa lugna andetagen.

Hoppet har börjat gro. Inte högljutt, inte dramatiskt – men envist, som ett frö som fått näring och väcks till liv. Att förmedla hopp är inte att erbjuda färdiga svar, utan att hålla rummet öppet och lyssna in. Att förmedla hopp är att våga tro att ljuset finns, även om vi ännu inte ser det.

Tvi dig hopplösheten. Sista ordet ska du inte få.
Du viskar om slutet, ett mörker och fall
Men kärlekens kraft den finns överallt!
Jag ser hur du smyger och tränger dig på
Undan för undan din makt den förgås.

Den politiska ledningen och olika ekonomiska institut anser Finlands dåliga ekonomiska läge kunde avhjälpas om finländare konsumerade mera. Det finns för mycket pengar liggande på sparkonton, vilket vid första anblicken verkar vara en konstig tanke för oss som är uppvuxna med spargrisar och uppmaningar om att inte slösa. Finländarna sparar för mycket och konsumerar för lite. Med tanke på elpriserna, hur matpriserna stigit de senaste åren och med osäkerheten på arbetsmarknaden är det förstås alldeles förståeligt och bra, tänker jag, att vi sparar för en oviss närframtid och varför inte pensionsåldern med tanke på hur demografin ser ut.

Världens ekonomiska system är uppbyggda på tillväxt och enligt teorin rullar ekonomin då folket konsumerar. Helst ska vi förstås köpa finländska produkter eller stöda företag som ger arbetsplatser i Finland och det är förstås förnuftigt även av miljöskäl. För höga tullar som försvar mot andra länders produkter förstår vi också att inte fungerar, även om det skulle vara väldigt bra om det på myndighetsnivå fanns möjlighet stoppa konsumtionen av snabbmode och diverse kinesiska företag med hälsovådliga produkter.

Jag störs av uppmaningen till konsumtion för att rädda landet. Vi är finländare som redan har använt vår årsdel av resurserna i april. Finns det inte något annat sätt? Hur ska vi kunna tro på att klimatkrisen ens aningen ska avvärjas ifall vi får höra med ena örat att vi ska spara energi och koldioxid och med andra örat att vi konsumerar för litet.

Helt egoistiskt kan jag skriva att jag gärna skulle hitta något att köpa som skulle ge lite nöje eller lycka, men tycker att tex klädköp inte värmer själen hemskt länge även om det är ett plagg jag behöver eller gärna vill ha. I mitt flöde kom det upp en kort artikel där författaren och specialistläkaren inom hospicevård Dr Jordan Grumet menar att de mest tillfredsställda personerna ofta är de som satsat tid och resurser på sin personliga utveckling.

Frågan i rubriken är retorisk. Visst vet jag vad jag ska konsumera. Jag ska gå på teater och konserter. Det ger glädje och mat för själen, något att tänka på då ens egna snurrande tankar gör en trött. Jag skall köpa nya jumppaskor i stället för dem som har hål. Jag ska köpa den nya boken min lokala favoritförfattare kommer ge ut nästa år.

Det jag däremot på riktigt inte förstår är varför de fattigaste får allt mindre stöd av samhället tex utkomststöd, så att de på riktigt inte t ex kan köpa nya utebyxor åt sitt barn, medan de rika får (ur samma samhällspott!) mer pengar så att de ska köpa mer saker de inte behöver. De flesta av oss kristna ryggar nog tillbaka vid tanken på att ta Jesu ord i Lukas 3 bokstavligen, om att ge bort den ena av sina två skjortor till någon som ingen har. Det är få som är ens i närheten, typ moder Teresa. Men de flesta av oss som skryter om våra kristna värderingar skulle må bra av att läsa Bibeln lite bättre, det finns ganska många ställen som talar emot självgoda framgångsbudskap.