Jag har alltid gillat att duscha länge. Jag minns hur jag i ungdomen varit på en miljömässa och satt mitt tumavtryck på ett upprop för att lova jag skall spara på miljön och duscha kort. Jag visste redan när jag gjorde det att det var ett löfte jag antagligen skulle bryta. Före barnen kom brukade jag stå 15-20 minuter i duschen på morgnarna innan jag skulle möta dagen. Efter att barnen kom var duschen för mig, i likhet med många andra småbarnsmammor, en plats att få vara en stund ifred och slappna av. Jag skriver med flit mammor, för jag tror att trots strävan efter delat ansvar för barnen, är det fortsättningsvis vanligare att mammorna har svårare att få en stund för sig själv än papporna. När vårt första barn var baby fick hon vara i sin babysitter i badrummet och så stack jag ut huvudet bakom duschdraperiet eller sjöng så hon inte skulle få alltför tråkigt.

Det är lätt att låta tankarna flyga i lugnet i badrummet och lätt går tiden utan att jag märker det. Ofta är jag frusen och vårt badrum känns kallt, vilket gör det ännu svårare att sluta duscha. Min man har redan för ett år sedan installlerat nya duschhandtag som mäter vattenåtgången och visar med grönt-gul-rött när en borde sluta duscha. Jag har nog duschat kortare än förut, men har inte kommit så långt att jag kollar hur mycket vatten som gått åt. Vårt varmvatten värms upp av fjärrvärme och temperaturen i vårt hus är runt 19-20 grader under det kalla halvåret, så ibland tycker jag att jag behöver en längre dusch. Men glädjande ofta lyckas jag stänga kranen innan den lyser rött.

Ett annat sätt att spara på varmvatten är att duscha mer sällan och använda torrschampo för att försöka hålla håret presentabelt. När jag använder torrschampo brukar jag alltid samtidigt tvätta pannluggen. I och för sig kunde jag oftare tvätta endast håret under vattenkranen, det skulle spara en massa vatten.

En sak både jag och Markus fått höra flera gånger här i Norge är “Det är så mycket lättare att förstå dig än *namnet på valfri svensktalande person*”. Vi pratar båda olika bra norska, men det är inget tvivel om att vi i alla fall försöker lära oss. Och att få den kommentaren gång på gång försämrar självförtroendet. Det är redan ganska jobbigt (att som finne, eller bara generellt) ge sig ut och prata ett språk man inte är helt säker på.

Samtidigt förstår jag de som säger det. Såklart kommer det alltid höras att jag inte är norsk. Jag kommer alltid ha en accent och alltid ha svårigheter med ordföljden, som är helt annorlunda den i svenskan. Samma sak gäller alla småord som faller bort i norskan. Jag lär mig norska blir till exempel jeg lærer norsk.

Men några förstår att jag faktiskt inte pratar svenska med dem. En i min klass har sagt ett par gånger att hon är imponerad över min utveckling. En på jobbet sa att hon inte hade förstått att jag inte var norsk om jag inte hade nämnt det (vi talade däremot inte med varann längre än under en lunchpaus, men i alla fallI – en vinst i sig). Jag har också en klasskompis som alltid försvarar mig om någon råkar säga “men du pratar svenska nu, visst?”.

Alltid när jag får kommentaren att någon förstår mig bättre än andra som talar svenska försöker jag påminna mig själv om att de verkligen, innerligt försöker ge mig en komplimang. Det blir bara lite fel.

Vi kommer sent iväg till gravgården. Det är Alla helgons dagsafton. Mörkret har hunnit bli för mörkt. Mänskorna är inte mer än endimensionella skuggor som jag knappt urskiljer om de står stilla. De kan likväl vara träd som det hänger ljus i. Lyktor rör sig nästan utan händer som håller i dem, ljuslågor lyser vidsträckt över Malms gravgårds stora ytor, flämtar vid sina mörka stenar. Jag känner med händerna över gravplatsen och planterar min julros på en plats och ljungen på en annan. Ljusen tänder vi med frusna kroppar.

Och så står jag där: läser namnen på gravstenen (med ficklampa), böjer mig ner och skrapar ännu bort lite mossa från gravyren. Tacksam, jo.

Jag vet att de jag älskar som dött inte är här. Många av oss vet. Själen har vandrat vidare.

Men ändå är det viktigt att göra sig besväret, samla ihop familjen, köa för granris, ljung och ljus, pressa in sig i bilen, och väl där, när vi kört in på begravningsplatsen och långsamt kör längs den bilfyllda vägen kommer tacksamheten. Redan då kryper den fram djupt inifrån. Tacksam över alla lågor, tacksam för att den här möjligheten finns att konkret få visa att jag bryr mig, att få visa för barnen vem som gått före, nämna dem vid namn, tacksam för att så många vill göra detsamma, tacksam för alla flämtande lågor med vekar som sträcker sig upp mot all Trösts Gud. Tacksam för min tro. Jag är inte ensam. Jag har inte förlorat dem. Vi får mötas i Honom som själv är ljuset, på ett annat sätt, bortom min kunskap. De små lågorna som fladdrar i det annars kompakta mörkret ger mig oändligt med hopp. Ingenting kan förbli mörkt när ljuset möter det. Också i det mörkaste mörker, när jag inte mer ser klart, finns hopp när ljuset möter mörkret.

Vi är många som tänder ljus, vi är många som älskar, saknar, trevar i fickan efter tändstickor, plockar bort några torra löv. Heligheten rör vid. Också Gud blev konkret för att visa vad kärlek är.

Trots att själen vandrat vidare får vi vandra till våra gravar eller minneslundar och tända våra kärleksljus. Det gör livet större och heligheten skillrar i mörkret på jorden liksom stjärnorna i himmelen. Tack, tack för att jag får.

Den gångna veckan har bjudit både på Alla helgons dag och Alla själars dag och idag kulminerar temadagarna i Svenska dagen och det svenska språk som är vårt modersmål. Ja, för min del är svenskan också mitt fadersmål: båda mina föräldrar var uppväxta i huvudsak i svenskspråkiga miljöer även om de finska kulturinslagen fanns där alldeles hudnära också. Min pappa var dessutom restaurangchef så där fick ordet "fadersmål" en lite speciell betydelseskiftning ...

Och apropå hudnära; medicinare talar om pia mater som är den djupast liggande hudhinnan som omsluter hjärnan och vars uppgift är att via sina blodkärl försörja ryggmärg och hjärna. Etymologiskt betyder pia mater ”hudmodern”, det vill säga det är här som fostrets och moderns hud redan från livets början förenas. När vi talar om modersmål kan man med det förstå – lite mungipstöjande tänkt – både modersmjölk och det första språk som barnet börjar tala. Modersmålet är alltså alldeles konkret förankrat i moderns kropp.

Det är i språket jag lever. Svenskan är mitt modersmål och det fabricerar näring åt mina tankar och erbjuder mig de ordstinna verktyg som en menings-fylld vardag kräver. Med möda kan jag kanske lära mig andra språk också (hittills utan framgång latin, tyska och engelska) men det är ur modersmålet jag hämtar min huvudsakliga inspiration och näring. Det är förvisso beundransvärt att ha mål i munnen men jag föredrar mål i hela skallen, inklusive skrivararmen. Språket är ett glittrande nöjesfält och skriftställarens vardag en fart- och ordfylld tur i bergochdalbanan, ett ständigt sökande efter rätt riktning och fart, allt beroende på medpassagerarnas förväntade intressen och omgivningens växlande vyer.

Den dag Gud skapar en ny jord och himmel – och det sker ju här på jorden! – uppstår det samtidigt troligen också en språklig förskjutning. Alla jordens många modersmål byts ut mot ett enda gemensamt och allom gångbart fadersmål utan några som helst krystade, mer eller mindre humoristiska undertoner. Från den dagen framåt kan vi nämligen inte bara skatta oss lyckliga över ett språk som ständigt skapar liv och lust, men också skratta oss lyckliga i en gränslös språklig gemenskap.

Eller kanske bara gråta ordlösa glädjetårar.

Är du en sån som tycker att det är självklart att rösta i riksdagsval och kommunalval? Att det hör till att på det sättet påverka i samhället? Då föreslår jag med samma argument att du också röstar i församlingsvalet 2022.

”Men jag är ju inte församlingsaktiv eller kyrkvan”, säger du. Fortsätt läsa, jag serverar här en samling frågor med baktanken att få dig att rösta ändå.

Församlingsvalet är ett lokalt val. De som blir förtroendevalda på din ort planerar och styr hur kyrka och församling finns med i vardagen i din närmiljö.

Är du medlem i en evangelisk-luthersk församlin och är 16 år gammal senast på valdagen 20.11? Då kan du rösta.

Vill du påverka vilka vägval och prioriteringar din församling gör? Det kan du påverka.

Saknar du mera av barn-, vuxen- eller seniorverksamhet i din församling? Det kan du påverka.

Är det viktigt för dig att diakonin respektfullt och långsiktigt hjälper människor i utmanande livssituationer?? Det kan du påverka.

Tycker du att församlingens stöd och närvaro är viktigt i dagens snåla samhällsvindar? Det kan du påverka.

Är du irriterad på något i din församling eller i evangelisk-lutherska kyrkan i Finland? Det kan du påverka.

Är du intresserad av vem som bestämmer om ekonomi, fastigheter och rekryteringar i församlingen? Det kan du påverka.

Vill du ha inverkan på vem som under kommande period väljer medlemmar i kyrkomötet, kyrkans högsta beslutande organ? Det kan du påverka.

Vill du ha in yngre eller nya förmågor i församlingsråd och kyrkofullmäktige? Det kan du påverka.

Allt det här och mycket mer kan du påverka genom att rösta i höstens församlingsval. Kolla in din församlings kandidater och deras åsikter i valkompassen på forsamlingsvalet.fi, rösta under förhandsröstningen 8-12.11 eller på valdagen 20.11.

Och hej, om jag nu lyckats locka dig att rösta i församlingsvalet, påminn då gärna också andra om möjligheten att påverka hur morgondagens hemförsamling ser ut!

Tillsammans bygger vi församling och kyrka.