Kyrkan omkring mig och inom mig

Åbo domkyrka är sedan några veckor stängd ända fram till första advent 2028. Fast jag inte kan gå till min hemkyrka söker sig mina tankar ändå ofta dit, eller kanske just därför.

Jag längtar redan efter att fira högmässa igen just där. Jag längtar redan efter att mitt i veckan gå upp för alla trapporna och in under de höga valven för en stunds paus. Bänkarna är inte bekväma, men de är hemvana sedan jag var barn och ovanför dem höjer sig valv efter valv av historia och andlig längtan.

När jag sitter där känns det som om kyrkobyggnaden runt omkring mig ramar in mig i nuet. Den skapar också en djupare tidskontext; sedan de här kyrkväggarna med möda byggdes under hundratals år har här suttit generation efter generation med glädjeämnen och sorger, ivrigt troende tillsammans med mindre tvärsäkra. Allvarliga långfredagsgudstjänster, kvittrande sommarmässor och hjärtslitande jordfästningspsalmer har ljudit under valven följda av jublande bröllopsmusik. Den katolska tidens rökelse och helgonaltaren har bytts ut mot vitare väggar och nya tider, nya människor.

Allt det där får mig att lyfta blicken från mig själv, det ger perspektiv. Där mellan domkyrkans pelare och väggar känner jag mig både liten och stor. Jag förnimmer både mig själv och tidigare generationer i den fuktiga doften av stearin och gammalt murbruk.

Kyrkorummet blir som en famn för den jag är just nu, oberoende av hur duktig eller bristfällig jag är. Lite så där som kyrkan och församlingen i bästa fall kan vara, en famn för oss alla precis sådana som vi är.

Också när kyrkdörrar tillfälligt är stängda står den famnen alltid öppen.