När vi växer tillsammans – om resiliens och lärandet som sker i varje möte

“Hemma hos mig står en glasburk fylld med små tacksamhetslappar. Varje kväll skriver jag ned något som burit mig just den dagen: en tanke, en händelse eller ett stilla ögonblick. Vid årets slut tänker jag läsa dem alla – som en påminnelse om det som gjort mig starkare.”

Med tiden har burken blivit något mer än en vana. Den har blivit en symbol för hur resiliens ofta växer i det lilla, i det vi annars lätt glömmer bort.

I diakonins vardag möter vi människor vars berättelser rymmer både brustenhet och styrka. Det är lätt att tro att det är vi som ska bära, stötta och vägleda.

Men i mötena lär vi oss lika mycket tillbaka. Vi får ta del av erfarenheter från olika livsvägar, kulturer och trosuttryck – allt från gatukultur till etnisk mångfald och religionsdialog. Dessa samtal vidgar våra perspektiv och låter oss se hur resiliens växer fram i en annan människa: ibland sakta, ibland överraskande tydligt.

Resiliens är ingen rak väg

Resiliens handlar inte om att alltid vara stark. Snarare är det en rörelse mellan hopp och hopplöshet, mellan kaos och ordning, mellan tvivel och mod.

Ofta visar den sig i små men betydelsefulla steg:

• Ett telefonsamtal som faktiskt blir av.
• En tanke: ”Kanske kan jag ändå…”
• En tyst minut där någon vågar stanna kvar istället för att fly.

Motståndskraften växer när vi vågar upptäcka:

• Jag klarade det här också.
• Känslorna fick storma och ändå stod jag kvar.
• Jag fick hjälp – och jag tog emot den.

Vi växer när vi bär varandra

Jag tänker att få berätta eller höra om livsberättelser och hur man har överlevt något svårt kan inspirera och ge kraft. Författaren Maya Angelou uttrycker något djupt mänskligt när hon säger:

“I want to be a rainbow in someone’s cloud.”

Att få vara en regnbåge i någons moln – en varm hand när marken skakar, en ljusglimt i mörkret – är en påminnelse om att omtanke inte alltid kräver stora handlingar. Ofta är det de små uttrycken av vänlighet, tid och närvaro som gör den största skillnaden. I en värld där många bär tungt är det en tröst att vi alla kan bidra. En gest, en blick, ett ord kan vara just den färgstrimma som hjälper någon vidare. Och när vi växer tillsammans – när läradet går åt båda håll – byggs både vår egen och varandras resiliens, steg för steg.