Då munnen skrattar så att hela ansiktet ler.

Det plingar till i min telefon, det är ett meddelande om ett foto från förskolan. På bilden sitter barnen i en ring och är mitt uppe i en rolig lek. Mina ögon far över bilden tills jag hittar mitt barn. Jag kan se att han trivs för munnen skrattar så stort att hela ansiktet ler. En fantastisk bild av ren, oförstörd lycka. Så där som livet kan vara, då man är 6 år och går på förskola. Jag önskar att han länge ska få uppleva livet så lyckligt och oförstört, fast jag vet att verkligheten snabbt kan bli en annan.

Jag tänker på mig själv och mina euforiska stunder. De är kanske inte lika lättköpta som för en sexåring, men visst finns de också med i livet. Senast idag, då vi i församlingen hade besök av en skolklass som skulle bekanta sig med församlingen, vad den är och gör. Det var stundvis bökigt och svårt med både koncentration och intresse. Samtidigt fick jag höra om minnen från dop och vigslar, från verksamhet de varit med i och föra ett samtal med de små. Nån hade besökt Grekland och menade sig kunna några ord - men har glömt dem just då. En annan räknade på franska och en tredje hör bor så nära att den hör kyrkklockorna slå varje söndag. Det är stökigt och bökigt och härligt och uppfriskande att möta en skolklass. Och jag sänder en extra tanke till de som ska styra upp en hel dag med dessa ivriga unga.

Andra gånger en känsla av eufori tenderar att infinna sig är då jag en tid förberett mig för något, spänt mig och gått igenom allt som ska fungera och kommer ut på andra sidan och kan konstatera att det gick bra, vi klarade av också detta. Vid flera tillfällen finns det mycket arbete bakom, som inte syns utåt. Jubilarfester, sorgegrupper, pensionärsträffar eller annat. Allt ska planeras och förberredas så att jag vid själva tillfället kan falla tillbaka på det jag redan gjort och se hur det bär. Och belöningen är inte sällan en bubblande känsla i kroppen.

Var alltid glada, uppmanar Paulus oss i Första tessalonikerbrevet. Han uppmanar oss att vara glada, vara i ständig bön och tacka Gud i allt. Det är inte lätt att tacka och glädja sig när man möter svårigheter, men kanske en attityd av tacksamhet kan hjälpa friden att infinna sig också då livet är svårt. Och vem vet, kanske frid och tacksamhet bor nära euforin? Jag har stått i kyrkan, lovsjungit Gud med tårar av sorg rinnande. Det finns något vackert i att trots allt ära honom. Och kanske man en annan dag också får skratta så att hela ansiktet ler.