Fortsatt förundransbubbel från en färsk retreatledare

I skrivande stund är jag ganska nyss hemkommen från en tyst retreat i skärgården utanför Åbo. Naturens novembersymfoni av grått byttes på vägen dit ut mot både vilda hagelskurar och ett försiktigt men envist lager av snö.

Utomhus var det kallt, men vi tre som ledde retreaten tände otaliga ljus på altaren och värmande eld i bastun. Kanske det också tändes någon inre låga hos deltagarna, en skört fladdrande låga av tillit eller förundran? Det vet vi ingenting om, det är mellan dem och Gud.

Det är stundvis ovant just det där att som retreatledare inte så att säga få feedback om sina insatser eller programhelheten. I dagens samhälle och arbetsmiljöer ska vi ju hela tiden utvärderas på olika sätt, rapportera om kundnöjdhet och användarupplevelser etc.

Men som ledare på en retreat tjänar jag bokstavligen i det tysta. Som retreatledare är jag sänd att skapa plats för andras upplevelser. Jag får under retreatens avskalade dagar möjliggöra stunder av vila, stillhet och fördjupning som pågår i deltagarnas inre, möjliggöra möten med dem själva och med Gud. Bortsett från möjligheten till enskilda samtal är det inte meningen att på något organiserat sätt kommentera eller dela med sig av tankar, så där som det ofta är på seminarier eller workshops. Bara det kan ju vara en vila!

Som deltagare är man ofta så inne i sin egen bubbla att man inte tänker på arrangemangen och alla förberedelser som behövs för att allt ska gå smidigt, vara vackert och välkomnande. Just så ska det vara. Retreaten får för deltagarna vara en kravlös oas, en möjlighet att bara vara, att hinna i kapp sig själv och – kanske – att umgås med tankar och frågor på ett djupare sätt än vardagruljangsen ger möjlighet till.

Jag får skapa trygghet och gemenskap i retreatmiljön genom respektfull och kärleksfylld planering, med förståelse för retreatens speciella karaktär. Men, så här ganska i början av min tid som retreatledare, påminner jag mig själv om att det är också är helt avgörande med intuition, holistisk blick och tillit till att jag bara är ett verktyg i sammanhanget. Efter alla förberedelser får jag öva mig på att släppa taget. Jag får överlämna mig i tjänst med allt jag har och är, varsamt ledsaga deltagarna på deras respektive retreatstig och förmedla glädjebudskapet inte bara med ord utan med hela min närvaro och mitt väsen.

Vilken förunderlig uppgift!