Glimtar av hopp i mörkret

Vi diakoniarbetare ser hur det psykiska illamåendet har ökat till följd av regeringens besparingar – besparingar som slår hårdast mot dem som redan har det sämre ställt. Samtidigt ser vi hur olika hjälptjänster inom den förebyggande psykiatriska vården har minskat. Det är en kombination som inte är hållbar.

Självdestruktivitet är något vi diakoniarbetare
möter hos personer vi träffar under våra arbetsår – antingen direkt eller indirekt.

Självdestruktivitet är något vi diakoniarbetare möter hos personer vi träffar under våra arbetsår – antingen direkt eller indirekt. Då gäller det att lägga undan allt annat och koncentrera sig helt på det som personen har på hjärtat. Något så tungt eller svårt att det kan kännas som att det inte finns någon orsak att leva längre.

Det viktigaste är att lyssna – och att visa att det inte finns något som man inte kan tala om hos oss.

Vad kan en diakoniarbetare göra i en sådan situation? Jo – lyssna, lyssna och lyssna. Och därefter berätta att personen inte är ensam i det som hen går igenom. Vi kan berätta om möjligheten till själavårdssamtal, om det är något personen upplever som ett möjligt stöd, och att det finns mångsidig hjälp vi tillsammans kan ta kontakt med. Men det viktigaste är att lyssna – och att visa att det inte finns något som man inte kan tala om hos oss. Att det finns hopp, och att vi kan lita på hoppet tillsammans.

Det räcker inte att bara fråga hur någon mår, om man inte stannar upp och verkligen lyssnar.

Ofta sägs det att det räcker att fråga hur det står till. Att en sådan fråga kan bryta en självdestruktiv tankecirkel. Det är en bra början – men det räcker inte att bara fråga hur någon mår, om man inte stannar upp och verkligen lyssnar. Om man inte är närvarande och vågar möta mörkret tillsammans. Och ibland räcker faktiskt ingenting till. Även om man har gjort allt som står i ens makt för att ge stöd. Då kan du ändå vara säker på att den du försökt hjälpa har vetat att hen är viktig – och att du har gjort det du kunnat.

Forskning visar att det inte ökar risken för självmord att fråga rakt ut om suicidala tankar. Tvärtom. I stället för att bara fråga hur det är, kan man säga att man är orolig för hur den andra mår – och fråga direkt om hen har tankar på att ta sitt liv.

Alla kan göra något
– men det största ansvaret ligger hos samhällets strukturer och i bristen på förebyggande tjänster.

Det som däremot med säkerhet påverkar negativt, är när det ständigt skärs ner på former av psykosocialt och förebyggande stöd. Det försämrar människors mående, utan tvekan. Ingen enskild närstående, ingen församling och ingen förening kan bära hela ansvaret för att förebygga suicidalitet. Alla kan göra något – men det största ansvaret ligger hos samhällets strukturer och i bristen på förebyggande tjänster. Beslutsfattare har möjlighet att välja: att värna om människoliv genom att ge resurser – eller att dra ner. Det handlar om vilken värdegrund som finns bakom besluten. Det är något vi diakoniarbetare lyfter i vårt påverkansarbete.

Till dig som har självdestruktiva tankar vill jag säga: Ge inte upp hoppet. Det finns stöd – och vi diakoniarbetare finns här för dig.

Och till dig som är närstående, som förlorat någon nära: Det är inte ditt fel. Det finns både professionellt och medmänskligt stöd också för dig.

Vare sig du själv kämpar eller är nära någon som gör det
– bli inte ensam.

Vare sig du själv kämpar eller är nära någon som gör det – bli inte ensam. Ring. Skriv. Kom och träffa oss. Vi frågar hur det står till – och sen lyssnar vi. Och vi finns kvar.