Att få komma till Gud

Förra veckan deltog jag i ett skrivarseminarium. En av uppgifterna var att skriva ner tre av mina sämsta sidor (och sedan vända dem till något positivt i några meningar). Det var litet oklart för mig om det gällde min karaktär och mitt sätt vara och leva eller om det gällde områden i mitt liv där jag totalt saknar begåvning och kompetens. Gällde det mitt humör eller min oförmåga att orientera mig och veta skillnad på väst och öst osv? Så jag knåpade ihop lite av vardera.

Temat kom upp igen, men på ett annat sätt i söndagens högmässa. Här var nyckelordet självprövning eller självrannsakan. Nu förstod jag vad det gällde. Här i bänken i kyrkan handlar det inte om vad jag är bra på eller dålig på. Det handlar om om jag har något att bekänna. Hur känns samvetet? Hurdan har jag varit mot min man, mitt barn, min granne, mig själv? Vill kanske Gud påminna mig om något? Hur mår jag?

Att få komma till Gud med synd, med misslyckanden är en förmån. Bibeln talar om en kärleksfull Gud, en rättvis, en nåderik. Bibeln låter oss förstå att vi får komma som vi är, inte konstlat, inga undanflykter, inget dolt. Vi är älskade och vi ska bekänna det som inte står rätt till i våra liv så att Jesus kan rena oss.

Det är inte lätt att bekänna något tokigt för någon som inte älskar oss, men så är inte fallet med Bibelns Gud. Han älskar ju oss.

Vi får närma oss Gud sådana som vi är. Vi är älskade, men allt vi gör får inte godkänt. Ibland har vi svårt att se skillnaden på att vara och göra fel. Inför helig Gud är skillnaden helt avgörande.

Att få pröva mitt eget hjärta i en kyrksal eller i mitt sovrum är en stor sak. En väldig förmån. En obegriplighet att jag på ett ögonblick går från mörker till ljus, från botten till glädje. Bara vår Herre kan göra sådant.

Psalmisten David utropar i psalm 51: Gud, var mig nådig efter din godhet, utplåna mina överträdelser efter din stora barmhärtighet. [] Du har ju behag till sanning i hjärtegrunden, så lär mig då vishet i mitt innersta. Rena mig med isop, så att jag blir ren, två mig, så att jag blir vitare än snö. [] Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta.