En stor skara åker mot bättre trakter
Det är augustimorgon. Min uppmärksamhet förflyttas från mitt digitala Hufvudstadsblad på telefonen till det plaskande ljudet i viken framför mig: skrakarna som leker, än en gång i sommar. De lyfter fram min barndomslekar med min syster då vi simmade och dök i glittrande vågor, skrattade och hojtade. De här skrakarna plaskar och strittar och rusar fram halvvägs under vattenytan pilsnabbt. Jag blir så otroligt glad av att se deras sprittande lekfullhet.
Men efter en liten stund lyfter de sig ovan vattenytan och styr flaxande mot släktingarna som börjat samlas på en liten kobbe cirka femhundra meter söderut från vår sandstrand. Där samlas ett hundratal skrakar som ett långt radband före och efter det fullsatta skäret. Som på ett givet tecken lyfter de och börjar flyga. Det bär av till varmare breddgrader. Det blir tomt och tyst när sjöfåglarna lämnat skärgården. Plötsligt så öde att jag undrar vad jag själv gör här. De har startat sin färd mot bättre trakter och jag tänker medens på himlen.
En dag ska vi som är kvar lyftas till nya höjder och vi får möta dem som gått före. Vi får möta Jesus. Vi får se en ny himmel och en ny jord där ingen ondska eller förorening finns. En plats där fåglar leker i viken – och vi med dem, där skogarna får växa och vara hem åt trygga djur, havet är genomskinligt, korallerna röda. Myrarna och regnskogarna lämnas i ro, balansen och glädjen tar plats. En ny värdighet vilar i luftrummet.
Nu ser vi bitar – som i ett pussel – av vår vackra jord och samtidigt fläckas den av smuts och girighet – sedan ser vi allt, så som Gud själv tänkte och ville. I skaror tar vi oss dit en dag. Och vägen känner vi, säger Jesus och svarar själv på de undrandes fråga: Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.
”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?” (Joh.14:1-2)