”De säger att jag kan jobba”
Jag går in genom ytterdörren och en sunkig lukt slår mig i ansiktet. Det står påsar med skräp längs väggen i hallen. ”Jag kan inte ta ut skräpet, för jag kan inte ta på mig skor just nu”, säger ett leende ansikte. ”Vill du ha kaffe?”
Jag tackar, flyttar på en hög med post, sätter mig vid köksbordet och frågar hur dagen har varit. ”Det blev en sen morgon, jag kom inte upp ur sängen på grund av värken. Men annars går det bra.” Vi dricker kaffe och samtalar en stund om ditt och datt. Sedan tar hen fram breven, intygen och besluten.
”Jag fick avslag på ansökan, för de säger att jag kan jobba.” Jag ser på läkarintyg där arbetsoförmåga beskrivs tydligt och på beslut där det sägs att hälsoproblemen inte är tillräckligt allvarliga för att beviljas ekonomiska stöd från socialtjänsterna. Vi hjälps åt att överklaga beslutet och kräva omprövning. ”Tack för hjälpen, nu får jag vänta igen några veckor.” Att ansöka om stöd tar tid. Att vänta på beslut tar tid. Att besvära sig tar ännu mer tid. Oavsett om bankkontot är tomt eller inte.
Jag tar med mig skräppåsarna på vägen ut. När jag går ner för trapporna i höghuset som saknar hiss funderar jag på hur jag skulle kunna sköta mitt eget jobb ifall jag hade en sådan värk som hindrade mig att stiga upp ur sängen eller ta på mig mina skor. Det skulle inte gå, jag skulle ta sjukledigt. Att vara arbetslös och sjuk är ett evigt kämpande med ekonomin.
Alltför ofta anser beslutsfattarna inom socialvården att de jag möter i diakonin är i skick för att arbeta, trots att de har ett läkarutlåtande från en expert inom hälsovården som bestyrker att arbetsoförmågan finns. Lösningen är att klaga på besluten, klaga på systemet. Och det arbetar vi diakoniarbetare mycket med.
