Vi kunde börja med lite respekt – på nätet och i vardagslivet
Nåd är ett av de vackraste orden som finns. Men man kan bli beskylld av andra kristna för att vara en dålig kristen om man pratar för mycket om nåd och Jesu kärlek, verkar det som. Det är ändå det centrala i den kristna tron och allt annat som debatteras och får vara skyltfönster utåt, handlar mest om olika åsikter i lärofrågor och politiska frågor. Viktigt det också, men problematiskt när det är det enda som får publicitet.
På sociala medier är det många som gömmer sig bakom anonyma användarnamn och verkar glömma hur människor ska bete sig, antingen är de troll eller beter sig som troll. Också helt vanliga människor verkar kasta respekten för sin medmänska genom fönstret. Många av oss som kallar sig kristna verkar ibland glömma det dubbla kärleksbudet i sin iver att försvara sin tolkning av Guds ord. I sommar har vi läst om hur folk ”försvarat den rätta tron” med kiss och kottar. Här spetsar jag till det skedda med en egen tolkning, jag vet ju inte hur de här människorna tänkte. För Gud behöver inte försvaras och absolut inte med psykiskt eller fysiskt våld. Att med intresserade diskutera sin tro, utöva apologetik är förstås en helt annan sak.
Det finns en hel del maktutövande i olika kristna församlingar. Kommer sådant beteende ursprungligen från en rädsla för att synda, att bli för ljum i sin tro? En del församlingar vill inte att deras medlemmar ska umgås med folk utifrån just för att undvika att medlemmarna ska bli påverkade av andra åsikter och trosläror. De vill lyda bibelordet om att hålla sig utanför världen. Men jag frågar mig om en växthus-tro som inte stöts och blöts mot andras åsikter kan vara en riktig, hållbar tro? I kampen mot synd verkar det kunna komma biprodukter av förakt och beteende som måste kallas för mobbning. Då är det viktigt i församlingarna att vara tydlig med att Gud älskar alla människor och inte vill att vi ska håna varandra. Allt annat är en villolära. Speciellt försiktiga och lyhörda behöver vi vara med barn och ungdomar i församlingarna. Att tänka själv måste alltid vara en bra sak.
Har vi kristna rätten att blanda oss i andras liv utan att blivit inbjudna att göra det? När jag var ung fanns det i vissa kretsar en tendens att tillrättavisa varandra ifall man var orolig för ens kompis leverne. Är det rädslan för att synd ska leda till fördärvet eller är det vår egna mänskliga önskan om att vara bättre än den andra? Mänsklig maktproblematik är jättesvår att skilja från önskan att rädda någon.
Rubriken syftar på Bibelns ord om hur de första kristna älskade varandra och tog hand om varandra. Vi kunde börja med lite respekt. På nätet och i vardagslivet.
