En person ska inte behöva förtjäna att bli hjälpt
Användandet av olika krediter och avbetalningssystem skapar numera svårigheter för allt yngre människor. Det är enkelt att med några telefonklick inhandla varor man aldrig kommer att ha råd med, eller att wolta hem mat och lägga notan på framtiden.
Vi vet att den vanligaste orsaken till att människor söker sig till diakonin är ekonomiska problem. Vi vet också att problemen ofta är toppen av det isberg som döljer ett massiv av till exempel relationsproblematik, missbruk, arbetslöshet, sjukdom och psykisk ohälsa under ytan.
Vissa av oss har full koll på vår ekonomiska situation och en ambition att förändra den om den försämrats. Andra värjer för den smärtsamma insikten om att loppet är kört och fortsätter att köpa för pengar som inte finns. En drivkraft är de skamkänslor som uppstått när man intalats att varken man själv eller barnen duger utan airfryer och telefon à la mode. Räkningen för det människovärde man försökt konsumera sig fram till kommer ju hursomhelst först om en månad.
Situationen för den diakoniarbetare som ska ta ställning till hur omfattande ekonomiskt stöd en överskuldsatt klient kan få är etiskt sett utmanande. En liten hjälpinsats kan ge en skjuts framåt i rätt riktning, men kan också innebära mer stjälp än hjälp eftersom sannolikheten för att klienten sedan fortsätter ungefär som förut är stor. Samtidigt är det klart att man inom diakonin fortsättningsvis hjälper i enlighet med hjälpbehovet.
En person ska inte behöva förtjäna att bli hjälpt, till exempel genom att vara dygdig och insiktsfull, eftersom Guds nåd utsträcker sig till och omfattar alla på lika villkor. Vår sårbarhet är gemensam, liksom vår längtan efter tillhörighet, vila och tröst.
Men hur långt ska församlingarnas resurser räcka när behovet av avancerad ekonomisk rådgivning växer sig större samtidigt som klienterna upplever det som allt svårare att navigera i det havererade välfärdssamhällets virrvarr av nedskurna tjänster och bidrag? Hur ska vi komma åt den destruktiva människosyn som dominerar just nu och som får den som mår dåligt att må ännu sämre?
Diakonin är och förblir ett uttryck för Guds omsorg. Men det gäller att se över målsättningar och arbetssätt, och att utveckla samarbetet både inom och över organisationsgränserna för att omsorgen med diakonin som förmedlare ska kunna nå ända fram.
