När vi talar om nya medlemmar – minns vi dem som redan söker sig till oss?

Annina Herranen 21.03.2025

Som diakoniarbetare möts vi ständigt av livets kontraster. Ibland möter vi kontrasterna under en och samma dag. En arbetsdag kan börja med att vi kokar gröt och kaffe eller brer en hel del smörgåsar och serverar åt en grupp personer som kommer och äter gratis mat i församlingens lokaler. För en del är det här både första och sista måltiden de äter på hela dagen.

En dag när jag stod bakom kaffetermosen och hälsade på de fyra personer som stått bakom dörren och väntat på att få komma in, just då betraktade jag dem lite mer än vanligt. Jag påmindes om att de här personerna, med spår av många års missbruk och ett hårt liv, har en gång varit oskyldiga små barn. De har också haft livet framför sig. De har, förhoppningsvis, varit älskade av en eller flera vuxna som har tvättat och kammat deras hår och gett dem hela, rena kläder. Jag önskar att någon skulle behandla dem med samma omsorg även idag.

Av någon anledning såg jag just i den stunden hur värdefulla och älskade de här personerna är. Jag blev ännu en gång påmind om att deras värde inte ligger i vad de tillfört sitt eget liv, samhället eller ens församlingen. Gud ser på oss alla med kärlek oavsett hur människor uppfattar oss. Gud vet vem vi är och i Hans ögon står vi alla på samma linje. Där bakom kaffetermosen förstod jag att just idag kan vi visa dem omsorg genom att bjuda på mat och kaffe även om jag vet att de skulle behöva så mycket mera.

Under samma arbetsdag kan det hända att vi diakoniarbetare deltar i ett större möte där vi blir bjudna på fin mat och dryck. Vi får sitta bekvämt bland väldoftande och välklädda personer och lyssna på mycket välformulerade ord och vägledning. Det finns så många fina och smarta tankar, planer och vägkost för hur församlingarna kan få nya medlemmar och hur fler kan delta i verksamheten.

Men så här är det med kontraster. I våra församlingar kan det vara både högt och lågt. Det kan dofta partfym och svett, det delas ut brödpåsar och nattvard, vi skrattar och vi gråter tillsammans och möts i livets fester och sorger. Det ska finnas rum för allt det här. Det ska finnas rum för oss alla.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på de här personerna som jag mötte samma morgon. Jag märker hur jag hellre skulle sitta med dem och diskutera. Jag vill fråga: "Vad vill du att församlingen ska göra för dig?" De här personerna kommer till församlingen idag, och många fler kommer att söka hjälp och stöd från diakonin i framtiden. Mängden personer och familjer som lever i trångmål ökar ständigt och det här kommer att synas allt mer både inom diakonin och i samhället överlag.

Ibland söker vi med ljus och lykta när det vi egentligen borde ta tag i finns mitt framför näsan på oss. Kunde vi istället för att endast söka de som ännu inte hittat till församlingen, se på dem som själv tar kontakt och faktiskt kommer och deltar i diakonins verksamhet idag? Kunde vi satsa mera på de här personerna och familjerna? Vi läser om nedskärningar och matköer som kämpar med att efterfrågan på maten ökar medan matdonationerna minskar.

Kunde vi till exempel lägga mera resurser på matutdelningar och diakonal verksamhet? Redan nu kan vi inom diakonin se ett fenomen där många som fått hjälp vill sedan engagera sig i församlingen som frivilliga. Kanske hänger det ihop, om du har fått hjälp har du lägre tröskel att hjälpa andra och har störrre förståelse för de som behöver hjälp. En naturlig utveckling.

Vem är det vi talar om när vi vill ha nya medlemmar till kyrkan? Är det arbetsföra och framgångsrika eller finns det lika mycket efterfrågan på församlingsmedlemmar som kanske behöver stöd från församlingen och samhället överlag? Jag tror och hoppas att det finns rum i församlingen för oss alla om vi vågar vara en diakonal kyrka, på riktigt.

Jesus säger "Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig" - Matteusevangeliet 25:40

Annina Herranen är diakon i Vasa svenska församling

diakoni. Runebergs dikt om bonden Paavo och president Kyösti Kallios bön under vinterkriget formulerar den teologi som Leif Galls förespråkar. 4.1.2022 kl. 11:14

FÖRLUST. Mitt under coronapandemin dog Lotta Keskinens syster. – När inser man att någon inte kommer tillbaka? Har jag insett det än? 2.1.2022 kl. 09:14

FÄNGELSEPRÄST. Hanna Backman har gjort resan från en frikyrka i Österbotten via journalistik i Helsingfors och kriminologstudier i England till jobbet som fängelsepräst i Stockholm. Hon har hittat sitt kall. – Det var som att något ploppade ner från huvudet till hjärtat – det här vill jag göra. 31.12.2021 kl. 15:40

NYANSTÄLLNING. Från den 1 februari 2022 förstärker Kyrkpressen den redaktionella bemanningen då Jan-Erik Andelin ansluter till tidningen. Jan-Erik Andelin kommer närmast från KSF Media där han jobbat sedan 2004, bland annat som chefredaktör på Borgåbladet, på Hufvudstadsbladets ledaravdelning samt som tidningens korrespondent i Stockholm. 28.12.2021 kl. 19:34

UTNÄMNING. Barbro Eriksson och Siv Jern har utnämnts till prostar. 16.12.2021 kl. 12:31

SJUKHUSPRÄST. Jessica Högnabba-Akin är ny sjukhuspräst på Kvinnokliniken i Helsingfors. Hennes egna erfarenheter av sjukhus har lärt henne att inte komma med klichésvar vid svåra frågor. 15.12.2021 kl. 15:59

anpassning. Tina Westerlunds jultraditioner har förändrats många gånger om, det har också hennes liv. Sjukdomar, att bli rullstolsbunden och att flytta från ett kärt hem har krävt stor anpassningsförmåga. – Jag hoppas mina barn har sett att det går att komma igenom svårigheter. 15.12.2021 kl. 10:32

Personligt. För knappt två år var Lillemor Asplund-Haapasaari på botten av sitt liv. Då sa hennes pastor: "Gud har förlåtit dig – men det är du själv som inte har förlåtit dig". 14.12.2021 kl. 15:00

film. I höst kom den – filmatiseringen av Kjell Westös bok Den svavelgula himlen. Regissören Claes Olsson berättar hur det kom sig att just han fick det ärofyllda uppdraget att göra romanen till film. 9.12.2021 kl. 08:54

jul. Ärkebiskop emeritus John Vikström minns både barndomens härliga jular och en julandakt i Kakolafängelset, då några fångar planerat att ta ärkebiskopen som gisslan. 9.12.2021 kl. 08:35

teater. Musikalen Next to Normal på Svenska teatern klär i ord och musik den sorg och de förluster många känt att pandemin inneburit för dem. Musikalen handlar om bipolär sjukdom och om medberoende. – Mannens sorg är totalförnekelse, han pratar inte om sorgen alls, säger skådespeladen Alexander Lycke. 8.12.2021 kl. 08:07

HBL. Vem är du? Erja Yläjärvi är ny chefredaktör på HBL. Vad tycker hon är det bästa och sämsta med finlandssvenskhet? 8.12.2021 kl. 07:55

kyrkostyrelsen. Kyrkostyrelsen inleder samarbetsförhandlingar. 8.12.2021 kl. 07:46

Coronapandemin. I domkyrkoförsamlingen i Borgå infördes coronapass vid De vackraste julsångerna, något som drog ner på deltagarantalet. Men de som kom visade villigt sina pass vid kyrkdörren. 8.12.2021 kl. 07:35

Coronapandemin. De nya coronabegränsningarna ställer till det för församlingarna inför jul. 8.12.2021 kl. 07:41

ETT GOTT RÅD. Om Yvonne Terlinden fick en pratstund med sitt yngre jag skulle hon diskutera sin rastlöshet och sin perfektionism. 6.6.2024 kl. 08:00

Personligt. Som barn drabbades Lina Forsblom av leukemi och räddades till livet av en ryggmärgstransplantation. 23 år senare höll hon på att dö av blodförgiftning. – Jag tror inte det var Guds vilja att jag skulle bli sjuk. Men Gud kan använda sjukdomarna, bara jag låter mig bli använd, säger hon. 5.6.2024 kl. 10:18

KYRKANS EKONOMI. Kyrkan behöver se över sitt nätverk av församlingar. Omkring 40 av dem överlever inte årtiondet ekonomiskt. 5.6.2024 kl. 10:00

KLIMATKRISEN. KP-redaktören Rebecca Pettersson bevittnar en soluppgång hon aldrig borde ha sett. Det blir början till en ekologisk skuldspiral, och jakten på ett hopp som håller. 4.6.2024 kl. 09:46

SAMKÖNADE PAR. Jenny Jansson var delegat vid Metodistkyrkans generalkonferens när samfundet fattade beslut om att godkänna samkönade vigslar. 3.6.2024 kl. 20:28