Den här adventstiden kan jag kan göra mindre och släppa taget om mera
För några år sedan insåg jag att jag länge hade varit småstörd på att höra God jul-hälsningar i november och hela december. Jag inledde en årligen återkommande personlig motaktion: kring första advent börjar jag både muntligt och skriftligt hälsa ”Ha en fin adventstid” eller liknande. Ordet jul kommer helst in i sammanhanget tidigast några dagar före jul. Så länge som möjligt vill jag påminna mig själv och andra om adventstiden, trots att vi frenetiskt överöses av mer eller mindre hetsande julreklam.
Men alltså adventstid, vad innebär det egentligen? December är ju full av alldeles för många och långa to do-listor både på jobbet och hemma, ska jag faktiskt ägna advent mera tid och resurser än att lyckas hitta adventsljusstaken och sedan komma ihåg att tända och släcka ljusen?!
Adventsljusens lågor flaxar stillsamt till i vinddraget från det lite otätade fönstret. Det är som om de viskade till mig om något bortom julstöket och decemberfrenesin. Lågorna bjuder in mig till något annat än att stirra på julaftonsmenyer och julklappsförslag för halva släkten. Lågorna bjuder in mig till en stund av medveten stillhet och tystnad. Lågornas värmande flimmer föreslår försiktigt men obevekligt att jag skulle släppa taget om att prestera och i stället släppa in lite närvaro och förundran.
Många andra har uttryckt liknande funderingar på olika sätt både inför jul och annars. Jag idisslar samma tankar för n:te gången för att de kanske bättre skulle slå rot inom mig just den här adventstiden.
Just den här adventstiden kanske jag kan göra mindre och släppa taget om mera. Just den här adventstiden kanske jag inte med bävan behöver vänta på allt som ska göras, utan låta mig omfamnas av en stilla kittlande förväntan. Just den här adventstiden kanske jag klarare än förr ser hur adventsljusens lågor sprider ett ljus som bär långt efter att julpyntet har packats ner.
