Vi inom diakonin blir tackade för att vi lyssnar och tar människor på allvar

Heidi Salminiitty 27.09.2024

Vi har antagligen alla varit där en gång. En stund då man upplevt att man inte har blivit tagen på allvar. Om det sedan var som litet barn, hos läkaren, hemma i vardagsrummet eller under en middag. Att inte bli tagen på allvar känns inte bra, det är inte roligt. Speciellt om det händer ofta. I värsta fall kan det leda till att man inte mera vågar eller vill fråga om hjälp.

Under den senaste tiden har jag lagt märke till att människorna jag träffar tackar för att vi inom diakonin lyssnar och tar dem på allvar. ”Jag är en före detta missbrukare, de pratar till mig som jag vore ett barn”. ”De säger att jag måste sluta mitt företag för att få ekonomisk hjälp, men företaget är mitt liv”. ”Jag får inte en svenskspråkig tolk fast jag inte kan finska". Jag undrar hur många gånger dessa personer och många andra har känt sig värdelösa och inte hörda eller bekräftade. Hur ensam man inte måste känna sig.

Vi diakoner har en möjlighet att ge tid. Vi har en möjlighet se, lyssna och ta människa på allvar. Hen blir bekräftad i just den stunden, oberoende hur hens förflutna ser ut, oberoende vilka misstag eller brott som begåtts. Varje människas svårigheter och känslor är unika. De känslor man upplever är sanna, just för hen. Vi diakoner upplever att det är viktigt att se människan i samtalet. Få hen att känna sig trygg och älskad oberoende vad hen har gjort för misstag i livet. Det känns bra att kunna ge den tiden, bara sitta och lyssna. Det är en ära att få ta del av en människas livshistoria. Ta lärdom av hens livsberättelse och känslor. Vara som stöd och kanske hjälpa till att hitta en lösning till problemet. Inget problem är för litet eller för stort att prata om.

Jag inbillar mig ibland att i samtalsrummet, på en av de tomma stolarna, sitter Gud. Då problemen har blivit så stora att man inte vet var man kan börja så kan man alltid be. Gud tar alla på allvar. Man blir sedd, hörd och bekräftad av Gud.

Heidi Salminen är diakon i Vanda svenska församling.

Sofia Torvalds. Jag åkte buss hem sent en kväll. På vägen till Esbo är det inte många som ler. Jag fattar inte varför, det är alltid lika roligt att åka hemåt längs Västerleden. Ändå sitter folk i bussen och ser trötta och slitna ut. Det är Helsingfors som har tärt på dem, hårt. 14.2.2007 kl. 00:00

Stig Kankkonen. Då och då ombeds jag hålla diskussionsinlägg, en och annan föreläsning, presentationer eller annat publikt. För att om möjligt väcka intresse för innehållet och budskapet tar jag ofta modern teknik till hjälp. Det vill säga datorn och dataprogram, med vars hjälp det är tämligen lätt att skapa visuella helheter som kompletterar den muntliga framställningen. 14.2.2007 kl. 00:00

Sofia Torvalds. Alltid då nånting är riktigt bra är man rädd för att det ska sluta illa. 14.2.2007 kl. 00:00

Rolf af Hällström. En elektronisk stegmätare kanske? Eller hellre en navigatör för bilen? Provade en i somras och imponerades storligen av rösten som exakt lotsade mig till rätt adress i Skövde.Risken är stor för beroende, så man inte vet hur man tar i en karta. Som när räknedosorna kom och folk tappade förmågan att räkna i huvudet.Nej, jag väntar på mobiltelefonins nästa steg. Den elektroniska riskmätaren. Den som säger vad som verkligen är farligt eller inte. 14.2.2007 kl. 00:00

. Kvinnor, barn och arbetsliv tycks vara en inte allt för lättlöslig ekvation. De finska förstföderskorna blir äldre och äldre och antalet barn per familj minskar. Det rätta tillfället att skaffa barn planeras in med hjälp av noggrann kalkylering. Några har tur och lyckas bli föräldrar enligt tidtabellen medan barnen för andra aldrig infinner sig. Barn är allt mera någonting man skaffar sig och allt mindre något man får. 14.2.2007 kl. 00:00

Rolf af Hällström. Hur sätta brasilianare, argentinare, tyskar och fransmän i rätt ordning? Och när är det dags för Afrika? Straffsparkar är knappast tekniken som kardinalerna i Sixtinska kapellet väljer för att slippa sätta halm i brasan med valsedlar för den berömda svarta rökens skull. 14.2.2007 kl. 00:00

. Något omvärlden under min livstid frenetiskt försökt lära mig är att fånga stunden. 14.2.2007 kl. 00:00

Stig Kankkonen. Suomen Kuvalehtis chefredaktör, teologie magistern och prästen Tapani Ruokanen, bjuder i nr 49/2006 (kolumnen Jälkiruokanen) på en otrolig soppa med anledning av biskopsvigningen i Borgå stift. Det som fick honom att helt glömma recept och god smak var att vigningen av Gustav Björkstrand gick på svenska. 14.2.2007 kl. 00:00

Stig Kankkonen. Det var en mörk och kulen kväll innan snön ännu hade kommit då vi körde in på gården till Hemmala, vårt fritidsställe i Keuruu.  I ljuset av strålkastarna såg marken på en sidan uppfaren ut som ett nyss uppgrävt potatisland och på andra sidan syntes bilspår som – det var jag övertygad om – skulle visa sig gå över våra samma sommar planterade rosenbuskar. 14.2.2007 kl. 00:00

Kerstin Haldin-Rönn. I en lång rad går vi längs rälsen med våra väskor. Synen väcker bilder av flyktingvandringar på film. Men nu är det bara Pendolinotåget som har fått något fel och slagit ut strömmen mellan Hyvinge och Tavastehus. 14.2.2007 kl. 00:00

Skjut upp anslutningen till kyrkans servicecentral Kipa med tre år för de församlingar som så önskar. Stiftsfullmäktige i Borgå stift ska i maj ta ställning till att göra det initiativet till kyrkomötet. 15.4.2015 kl. 07:22

Under en renovering av Ekenäs församlinghem hittade en byggnadsarbetare en granat i golvfyllningen, meddelade Ekenäsnejdens svenska församling i dag. 8.4.2015 kl. 16:16

kyrkans ungdom. Leon Jansson, nyvald verksamhetsledare för Kyrkans Ungdom, har gott om idéer för förbundet. 1.4.2015 kl. 14:30

Många församlingar dras med långsamma och dåligt planerade webbplatser. Det här ska Kyrkostyrelsens nya webbtjänst Klockaren råda bot på. 1.4.2015 kl. 13:14

Fontana Media. Malin Klingenbergs barnbok tävlar om prestigefylld utmärkelse. 1.4.2015 kl. 12:00