Vi inom diakonin blir tackade för att vi lyssnar och tar människor på allvar

Vi har antagligen alla varit där en gång. En stund då man upplevt att man inte har blivit tagen på allvar. Om det sedan var som litet barn, hos läkaren, hemma i vardagsrummet eller under en middag. Att inte bli tagen på allvar känns inte bra, det är inte roligt. Speciellt om det händer ofta. I värsta fall kan det leda till att man inte mera vågar eller vill fråga om hjälp.

Under den senaste tiden har jag lagt märke till att människorna jag träffar tackar för att vi inom diakonin lyssnar och tar dem på allvar. ”Jag är en före detta missbrukare, de pratar till mig som jag vore ett barn”. ”De säger att jag måste sluta mitt företag för att få ekonomisk hjälp, men företaget är mitt liv”. ”Jag får inte en svenskspråkig tolk fast jag inte kan finska". Jag undrar hur många gånger dessa personer och många andra har känt sig värdelösa och inte hörda eller bekräftade. Hur ensam man inte måste känna sig.

Vi diakoner har en möjlighet att ge tid. Vi har en möjlighet se, lyssna och ta människa på allvar. Hen blir bekräftad i just den stunden, oberoende hur hens förflutna ser ut, oberoende vilka misstag eller brott som begåtts. Varje människas svårigheter och känslor är unika. De känslor man upplever är sanna, just för hen. Vi diakoner upplever att det är viktigt att se människan i samtalet. Få hen att känna sig trygg och älskad oberoende vad hen har gjort för misstag i livet. Det känns bra att kunna ge den tiden, bara sitta och lyssna. Det är en ära att få ta del av en människas livshistoria. Ta lärdom av hens livsberättelse och känslor. Vara som stöd och kanske hjälpa till att hitta en lösning till problemet. Inget problem är för litet eller för stort att prata om.

Jag inbillar mig ibland att i samtalsrummet, på en av de tomma stolarna, sitter Gud. Då problemen har blivit så stora att man inte vet var man kan börja så kan man alltid be. Gud tar alla på allvar. Man blir sedd, hörd och bekräftad av Gud.