Semestertid och Jesus

Det är den första juli och många har åkt på semester. Jag ser bilder från insjöar och hav, solnedgångar, frukost på bryggor. Om en dryg vecka är jag en av dem som firar sommarlov. Min syster har plockat de första blåbären och stundvis kommer den där övergripande oron över att jag inte hinner med, jag missar kanske hela sommaren och semestern och havet och skogen.

Men så stillar jag mig. Jag läser Guds ord som är en lampa på min stig, jag ser bilder på fyrtorn när jag sätter på datorn eller scrollar på telefonen. Jag förstår, jo jag hinner ifatt mig själv, det viktigaste. Jag griper tag i nuet, i min relation till Jesus. Han är min fyrbåk, han är min vägledning, han är Skaparen av min himmel och min jord som jag lever i och ska semestra i. Han ändrar sig inte, han går med mig. Det är här och nu, det är i all framtid.

Jag får kasta mitt ankare varje dag och veta att det håller för att det är fäst vid Jesus. Jag är med, jag kommer tids nog, jag kommer i den tid jag ska, både till semester och annat. Jag får ledas till gröna ängar, glittrande hav, åskväder och sol, jag får vandra i Mästarens spår. Hur skulle jag klara mig i vardagen eller på semestern utan min Jesus? Inte ens hela havet kan fylla det tomrum som skulle skrika inom mig om jag inte hade min Jesus som först fyller mig till brädden. Det är i Ordet, i Källan, i umgänget med Jesus jag egentligen tankar. Min semester kan föra mig närmare eller längre bort från Livet självt.

Jag ber:

Käre, Herre, Jesus, ta hand om mig. Led mig nära ditt hjärta. Och jag ber med psalmisten David ur psalm 51: Du som älskar ett uppriktigt hjärta, ge mig vishet i mitt innersta. Rena mig med isop från min synd, tvätta mig vit som snö. Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, ge mig ett nytt och stadigt sinne. Driv inte bort mig från din närhet, ta inte ifrån mig din helige Ande. Låt mig åter glädjas över att du räddar, håll mig uppe, ge mig ett villigt sinne.