Vårt största rovdjur är fridlyst – och män har rätt att vara män utan att bli diskriminerade

Jag är nog ingen vidare pedagog. En sen kväll var jag och min son på väg hem och tog vägen förbi gravgården. Han tog tag i min hand och sa att han tycker gravgårdar är otäcka. ”Varför det?” undrade jag nyfiket. ”Där är ju bara döda människor. Det är väl ingenting farligt med döda människor. Det är när människor lever som de kan vara farliga.”

En flicka förlorade sitt liv förra veckoslutet i en överfallsvåldtäkt i Valkeakoski. Hon var femton och han var aderton. Polisen är förtegen och häktningsförhandlingarna sker bakom lyckta dörrar.

Det får inte vara sant. Så otrygg får världen inte vara. Man söker svar, vilket som helst, som är något annat än fel plats, fel tid. Konspirationsteorier kommer till när svaren inte räcker till.

Polisen tillbakavisade den ena efter den andra hypotesen. Att det förmodligen var en fyllefest där något gick fruktansvärt fel. Att de två var ett par, att det kanske handlade om ett samtycke som övergick i ett misstycke och sen våld, kanske svartsjuka.

Men vad polisen erfar tycks det som om offret och gärningspersonen inte kände varandra. Nåmen då var det kanske en invandrare. Jaså inte? Men kanske en finländare med utländskt påbrå?

Kan man inte förstå och förklara, är man utlämnad åt det mest skrämmande av allt – att fruktansvärda saker kan hända vem som helst, var som helst och när som helst. I mötet med den rädslan och ångesten kan vilken som helst förklaring bli en trygghet. Och i den fartblindheten sker misstag.

UN Women Suomi gjorde ett inslag i sociala medier, som sa att om flickan i Valkeakoski hade mött en björn i skogen hade hon antagligen levt idag. Intill den texten ett citat av Margaret Atwood: ”Män är rädda för att kvinnor ska skratta åt dem. Kvinnor är rädda för att män ska döda dem.”

Statistiskt sett är det inte fel. En björn lär ha dödat en människa i Ruoholahti 1998, men det var det första dokumenterade fallet på 100 år. Trots att björnen är vårt största rovdjur är det ett skyggt djur som drar sig undan människor.

Men att med den här tragedin som hävstång skapa, underhålla eller förstärka en föreställning om att män som kategori är farliga för kvinnor och flickor – farligare än vårt största rovdjur – är destruktivt.

Rädsla skapar avstånd mellan människor. Rädsla gör det svårare för oss att möta varandra, höra varandra och förstå varandra. Rädsla får oss att tystna, gå runt, sänka blicken.

I de allra flesta möten finns det inte anledning till det. I de allra flesta fall har vi mer att förlora på att gå undan än att gå till mötes.

Så även när något fruktansvärt har hänt, som i Valkeakoski, tänker jag att det är vår utmaning som människor och som samhälle att inte låta rädslan få grepp om oss.

Skriver vi under slutsatsen att män är farliga, med referens till Valkeakoski, gör vi indirekt 49% av landets befolkning medskyldiga. Medskyldiga på grund av sitt kön – en medfödd egenskap. Diskriminering, med andra ord. Går vi med på det är vi inte med och bygger ett tryggt samhälle. Vi blir skyldiga till en annan oförrätt.

”Rädslans motsats är inte att vara orädd, utan kärlek,” sa min vän Anders Lindström i ett helt annat sammanhang. Kärlek fördriver rädslan, enligt Bibeln.

Varje gärningsperson är en unik sammansättning av många omständigheter, många olyckliga, kan jag tro. Hur gärna vi än skulle vilja är det inte möjligt att förklara en tragedi på något enkelt sätt. Förståelse är ett hantverk. Det finns inga genvägar, inga enkla svar.

Det bästa vi som samhälle och gemenskap kan göra, nu som med alla tragedier, är att bära den tillsammans. Att möta varandra i den. Att inte låta rädslan få övertaget så att vi vänder oss mot varandra. Att i stället för att vända oss bort från varandra, vända oss till varandra.