Att uteslutas, att inneslutas

För två veckor sedan kom vår präst och ungdomsarbetsledare i Grankulla svenska församling modigt ut med att han blivit mobbad under skoltiden. Han nämnde känslan av att dö litet varje dag.

Ett barn dör litet varje dag.

I tysthet, utan att förstå hånas och mobbas barnet, ungdomen för att föräldrarna har yrken som inte godkänns just då i den tiden på den platsen, eller för att vi kommer från ett visst sammanhang, bär en viss typ av byxor. Jag minns själv att min klass på 1970-talet i Minervaskolan mobbade en kille som alltid gick i bruna enstex byxor. Vi andra hade bytt till jeans. Jag antar att jag hörde till gruppen som såg och hörde men som inte reagerade desto mer. Som tillät.

För en knapp vecka sedan sköt en tolvåring en annan tolvåring för att han blev mobbad. Två till i klassen sköts.

Ett barn dog och finns inte mer på jorden.

Här fanns ett synligt raseri och en synlig utsatthet. Jag tänker på de utagerande och på dem som äter upp sig själva i förtvivlan. Jag tänker på dem som måste försvara sitt dåliga självförtroende med att trycka ner andra. Jag tänker på barn som inte förstår konsekvenserna av sitt beteende nu men ska leva med dem.

Vi vet att svarta fortfarande diskrimineras i USA – av vuxna. Jag vet att min finska väninna var gift med en spansk polis på 1980-talet och de bodde i Finland. Han mobbades av vår finska poliskår så att det ledde till skilsmässa på grund av makens illamående. Antisemitismen blossar upp gång på gång, syndabockar söks för att någon gjort oss illa, för att någon ur en viss grupp betett sig dåligt, för att någon - för att något skadat mig, dig, gått sönder.

Flaggorna har vajat på halvstång. Kyrkdörrarna har varit öppna. Krisdejouren har gått het. Människor vill göra något konkret då det inte finns ord, så vi tänder ljus, för blommor, knäpper våra händer. Någon frågar var Gud finns i allt det här? Jag tror Gud gråter mer än vi. Vår himmelske Faders hjärta brister när vi som människor brister i kärlek och omvårdnad till varandra. Kom till mig, säger min Jesus. Gråt hos mig. Jag har sett dig sedan du skapades i moderlivet. Låt mig trösta dig. Låt mig viska ord i ditt inre som helar och upprättar. Jag har inte kommit för att döma världen, men för att ge den liv, evigt liv, säger Jesus. Kom till mig, vila i mina löften om evig kärlek, om att vi alla är värdefulla, om försoning, förlåtelse oberoende av om det är du som slog eller du som blev slagen. För dig utgivet. För dig utgjutet. Alltid en möjlighet att börja om, att innesluta och inneslutas.

Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom. (Jesaja 53:5-6)