I Narnia ett nytt år!

Den som har läst Narniaböckerna av C.S. Lewis eller sett filmerna som gjorts grundade på dem, vet vad jag talar om när jag säger att när jag går ut ur mitt hus och in i Junghansparken i Grankulla stiger jag samtidigt ut ur garderoben och in i Narnias snörike. Lyktstolpen är där och lyser upp de tjocka lagren snö på var kvist och gren. Allt är inbäddat i det dunvita och vid rätt ögonblick hörs inga ljud, det är stilla och en intet ont anande människa kan inte föreställa sig Isdrottningens snara ankomst för att allt är så vackert. Den ensamme vandraren förstår inte hur nära bedrägeriet hon vandrar, helt uppslukad av skönheten. Och så går hon där och betraktar varje kvist och de dunlätta, kritvita lagren av ett språk som talar till djupet av hennes själ. Här mår hon bra.

Samma lilla skogsdunge ska om några månader svämma över av vitsippor och kvittrande fåglar som just nu har rest långt bort eller som tyst har burrat ihop sig i en trädklunga. Och här har vi för många år sedan traskat med våra hemmagjorda skyltar där vi skrivit: Bevara Junghansparken! Skyltar som tio år tidigare tjänade i första- majtåg med texten: Jesus lever. Och jag funderar hur åren går och vad jag nu skulle skriva på min skylt? Det skulle bli så många upprop och vädjanden att texten skulle bli oläsligt liten.

Jag vandrar några varv, rastlöst, för jag är medveten om att utanför mitt kvällsrike bland tystnadens snöbetyngda träd väntar en annan verklighet. Jag tänker att det nog är Narnias Lejon som är min enda räddning. Inte skönheten, inte klagovisorna, inte kunskapen, inte någonting annat i denna obeständiga värld. Som de sjuka tog tag i Jesus manteltofs får jag greppa Lejonets svans, be om rätt kurs ut ur skogen in i det nya året 2024. Och jag får lägga mina bördor och det gamla året vid Lejonets fot, bära fram mina önskningar, mitt hjärtas rop av nöd och tacksamhet inför det nya året hållande svansen, kanske lutande mig i det mjuka famntaget. Ett nytt år med Jesus, i medgång och i motgång. Tacksam att han lever!