Breven

Med bara fötter sprang jag på stigen med många trädrötter och stackmyror, genom skogen, en liten bit ut på landsvägen av ljust grus, ner till Byvikens gemensamma postlåda i Sibbo. Hade det kommit ett brev?

Jag har just lagt ifrån mig Yvonne Hoffmans bok Spåren efter Mitja – Breven till Ingrid 1896-1899”. Här brevväxlar Ingrid Nobel med Mitja, Valja och Gabrielle; finlandssvenskar, svenskar, ryssar och fransmän går om varandra i språk och i relation. Livet är kosmopolitiskt. A Edelfelt är där och målar av tsaren, tecknar också av Ingrid och andra i det stora internationella umgänget i Petersburg. Krafterna som vill störta tsaren sticker upp på olika sätt och studentrevolter, bättre arbetsvillkor, kärleksbekymmer, tankar om framtiden – vad ska jag studera, göra, vem är den rätte beblandas, analyseras – och alltid finns en väntan på ett nytt brev, ett brev läses om och om igen, förargar, tröstar, stimulerar intelligensen, stödjer, samtalar.

All ära åt e-post, whatsapp, ögonblicksbilder som kan skickas, emojin – men nog saknar jag brevskrivandet (och papperet i handen, prasslet, färgen). Dels för egen del. Dels för eftervärlden.

I Nya testamentet finns tretton av Paulus bevarade brev. De innehåller undervisning om hur de kristna ska leva: hålla fast vid skrifterna, brödsbrytelsen, bönen och gemenskapen – grundstenarna för ett liv i Kristus. Genom breven förstår vi att församlingarna kämpar med stora svårigheter, dras åt olika teologiska håll, tampas med avund och omoral och vi läser om hur de ska lösa konflikterna. Vi lär oss av breven att livet som kristen är generositet och gemenskap och ett ständigt umgänge med Jesus själv i bönen.

Vilken skatt bevarad för oss efterlevande! Tänk om de endast hade knackat ner några ord på mobiltelefonen och tagit foton från extra fina gudstjänster – vad hade funnits kvar att lära för oss?

I breven ropar vi till vännen om hjälp, analyserar våra känslor, vi beskriver naturen, samhället, det vi läst i böcker och tidningar, berättar om våra resor över haven, på räls, i tankevärldar, diskuterar tro och tvivel, bollar fram och tillbaka. Inga monologer.

Det är viktigt att gå till djupet, att föra samtal – både med Gud och med människor. I samtalen får vi ledtrådar till livet.